Under gårdagen gjorde public service stora ansträngningar för att förmedla det mörkaste scenariot i FN:s klimatpanel IPCC:s rapport om temperaturökningen på jorden.

Medier som på senare år varnat för risken för svartmålning hade inga bekymmer med att prata om ”klimatkollaps” och oerhört mänskligt lidande för hundratals miljoner människor. Det spekulerades även i att oljan kan vara slut till 2030 – med alla konsekvenser det kommer att få.

Jag vet inte hur jordens klimat kommer se ut om 12 år, och det vet ingen annan heller. Men det apokalyptiska tonläge som SVT och SR förmedlade i sin rapportering (utan nämnvärt kritiska röster, ska nämnas) var slående.

Efter sedvanlig irritation tänkte jag ett steg längre. Jag tänkte på dagens Sverige som lägger pengar på islamistiska organisationer och menscertifiering av arbetsplatser men inte har råd med vare sig en fungerande civil krisberedskap eller ett militärt försvar värt namnet som inte lägger resurser på genusfrågor.

Jag tänkte på det Sverige där fackliga företrädare bär fittmössor och där statsförvaltningen förvandlats till ett näste för vänsteraktivister. Det Sverige där Värdegrunden™ ställts över både sunt förnuft och all anständighet. Ett Sverige som utvecklats till ett slags liveversion av SvampBob Fyrkant.

Slutligen kom jag till slutsatsen att det enda som kan rädda oss ur all denna galenskap kanske är en riktig och genuin kris. En krissituation då vi tvingas fokusera på det viktiga, det basala, det som innerst inne betyder något, och inte har vare sig tid eller resurser att lägga på allsköns trams.

I denna kris får vi med spänning betrakta hur efterfrågan på genusvetare, hen-aktivister och intersektionella språkpoliser ser ut.

Å andra sidan kanske Sverige saknar det ledarskap som skulle kunna göra de korrekta prioriteringarna även i ett krisläge. Möjligen har vi redan vandrat för långt in i de fluffiga, rosa molnens värld.

Inte har Polen, Tjeckien eller andra icke-feministiska länder dessa problem trots att de går strålande ekonomiskt och på andra sätt.

Kanske är det redan för sent.