Nästa regering, hur den än ser ut, kommer ärva ett ansenligt antal skulder. Det är socialdemokratiska, moderata, folkpartistiska, kristdemokratiska, centerpartistiska, vänsterpartistiska och miljöpartistiska underlåtelser och synder som kommer hemsöka nästa ministär under och bortom den innevarande mandatperioden.

Ibland framförs idén att varken allianspartierna eller Socialdemokraterna egentligen ville vinna valet eftersom alla inser att de kommande fyra åren kommer bli tuffa och att den som regerar kommer straffas i valet 2022.

Även om jag instämmer i det sistnämnda tror jag inte att partierna inser problemens djup och omfattning. De ville visst vinna valet. Men vare sig Stefan Löfven eller Ulf Kristersson hade klart för sig vad de ville göra med en valseger. Ingen av dem visste vad de vill åstadkomma med landet. Det gör de fortfarande inte.

Sverige är ett land med många förtjänster. Under lång har vi i sann oxenstiernsk anda byggt upp institutioner och byråkratier som möjliggjort effektiv och någotsånär välfungerande förvaltning. Ställt i jämförelse med många andra länder både i och utanför Europa är Sverige just välfungerande. Vilket innebär varken spektakulärt eller iögonfallande.

Men det har för alltfler blivit uppenbart på senare år att den där välmurade grunden har sprickor och hål som ingen verkar intresserad av att laga.

Dessa sprickor finns även inom den statliga förvaltningen. Myndigheter som ska tjäna folket har förvandlats till propagandaverkstäder för aktivister. Det finaste man kan vara i 2010-talets Sverige är aktivist. Även inom regeringskansliet. Tjänstemannaheder, att tjäna något större än en själv och ens egna idéer och böjelser, börjar bli passé.

Medan politiker, opinionsbildare och en och annan handbollsspelare slåss med näbbar och klor för att upprätthålla den paradoxala bilden av Sverige som ett å ena sidan väldigt rasistiskt och sexistiskt land och å den andra ett land man absolut inte får svartmåla, knakar det i fogarna.

Polisen har fortsatt betydande problem. Trots att omorganisationen nu, i teorin, skulle ha ”satt sig” och den förre rikspolischefen Dan Eliasson (apropå aktivister kontra tjänstemän) beskrev 2017-18 som ”leveransår”, sjunker resultaten.

Än värre är att hela rättskedjan lider av personal- och resursbrist. Allt regeringen gjort under de senaste fyra åren är att skjuta till mer pengar till polismyndigheten (dock ej till polislöner) och nu släpar resten av rättsväsendet efter.

Detta är potentiellt systemhotande bekymmer om de inte tas itu med.

Sjukvården är tungt belastad. Personalbristen är i dag många gånger en fara för patienters liv. Problemen med långa väntetider ser vi även inom Barn- och ungdomspsykiatrin. Det är alltså de mest utsatta, barnen, som får betala priset för politikernas misslyckande.

Bostadsmarknaden är en fråga där regering och opposition har misslyckats med att nå en uppgörelse, helt enkelt beroende på att de står alldeles för långt ifrån varandra. I stället för att bekämpa grundproblemet – en sönderreglerad hyresrättsmarknad – vill regeringen kriminalisera köp av svarta hyreskontrakt. Som om det löser någonting över huvud taget.

Arbetsmarknaden är, precis som bostadsmarknaden, sönderreglerad och tudelad. Men inte heller här når politiken framåt.

Därutöver finns det anledning att vara genuint oroad över kunskapsnivån i svensk skola.

I stället för att satsa allt på att återställa förtroendet i dessa fundamentala delar av det så kallade samhällsbygget, byggs det vidare på irrelevant trams. Stärkt genusflum i förskolan. Normkritik. Identitetspolitik. Och nu senast skattepengar till menscertifiering av arbetsplatser. Helhjärtat godkänt av landets största morgontidning, för övrigt.

Vi ser en genuin motvilja mot att ta itu med de riktigt stora bekymren i Sverige. Det borde oroa fler, i synnerhet nu när vi verkar lämna högkonjunkturen bakom oss. Det finns så många viktiga områden som behöver genomgripande reformer. Inget händer. Givet det parlamentariska läget och alla mentala låsningar lär det hända ännu mindre under denna mandatperiod.

Mitt i allt detta, när politiker ignorerar de stora frågorna och ägnar sig åt dumheter, vill en majoritet av riksdagen att Sverige ska ta emot hundratusentals anhöriginvandrare under de kommande åren.

Visserligen ryms i dessa siffror inte enbart anknytningsärenden till asylanter, men det är ändå fråga om ett stort antal. Ingen kan svara på var dessa ska bo. Det är, för att använda modernt svenskt språkbruk, en utmaning.

Miljövänner brukar tala om att vi i den nuvarande generationen lämnar över en skuld till våra barn och barnbarn i form av ett förstört klimat. Hur kan vi?

Samma fråga kan sägas om landet Sverige. Vad är det för land dagens styrande lämnar över till framtida generationer? Generationer som kommer undra hur i hela rosa helvetet det kunde gå så här fel.

Dessvärre ständigt aktuell.