EU har hittills misslyckats med att hitta en gemensam migrationspolitik. Skälet är enkelt: unionen är delad i synen på en tvångsfördelning av asylsökande.

FN har däremot tagit fram ett migrationsavtal. Strax före lucia, den 10-11 december, ska det undertecknas av FN:s medlemsländer. Syftet med dokumentet ”Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration” är att ”skapa ordning och reda i den globala migrationen” (man kan tro att det är Löfven som har formulerat det) och att stärka migranters rättigheter.

Det är ett minst sagt fluffigt dokument. Typiskt FN, med andra ord. Därmed är det älskat av svenska politiker som föredrar fluff framför konkretion. (Se exempelvis kravet på att implementera barnkonventionen i svensk lag.)

Ingen ska behöva fly. Men om man vill migrera ska det ske i ömsesidig överenskommelse med alla och envar. Och grisar ska kunna flyga.

I andra länder har avtalet debatterats och politiker fått ta ställning. I Sverige har det saknats en debatt och det stora migrationsavtalet har i princip flugit helt under radarn.

Vad betyder då ett fluffigt FN-dokument i praktiken? Vi kan backa några år som referens. Minns ni åren före november 2015? Då sju av åtta riksdagspartier hänvisade till ”konventioner” när de argumenterade för att det helt enkelt inte gick att strama åt den rekordgenerösa svenska migrationspolitiken. Det var omöjligt eftersom Sverige undertecknat en rad konventioner. Sedan, helt plötsligt, var det inte bara möjligt utan också ett sätt att ta ansvar.

Vi kan räkna med att FN:s migrationsavtal, med alla sina fluffiga formuleringar om migration som en ”mänsklig rättighet”, kommer användas på samma sätt. Särskilt som Sverige alltid vill vara bäst i klassen.

Risken är således stor att migrationsavtalet kommer få betydande påverkan på svensk migrationspolitik i framtiden. Det blir svårt även för borgerliga partier att ignorera något som kommer från det i Sverige så omhuldade FN.

Ett utdrag ur avtalet om vad FN tycker att länder bör ägna sig åt.

I avtalet ges stater visserligen rätt till viss migrationspolitisk suveränitet. Bland annat hävdas att ”States may distinguish between regular and irregular migration status”. Men mycket handlar om migranters rättigheter, och det är här det blir öppet för tolkning. Vad innebär egentligen att ”eliminera all form av diskriminering”? Och hur ska vi tolka ”create conditions for migrants and diasporas to fully contribute to sustainable development in all countries”?

FN pekar på upplevda problem – diskriminering och att migranter inte fullt får bidra till samhällets utveckling – men preciserar inte närmare vad detta handlar om. Det talas också om att ”tillhandahålla grundläggande service”. Problemet här är att begreppet som används är det breda ”migrant”, inte det mer specifika ”flykting”.

Ungern, Polen, Tjeckien, Bulgarien, Kroatien, Österrike, Australien, Estland och Schweiz har deklarerat att de säger nej till eller tvekar att underteckna avtalet. USA är inte heller intresserat. Sverige ska däremot skriva under. Frågan är på vilken beslutsgrund.

Riksrevisionen presenterade för ett år sedan en granskning som visade att svenska regeringar har brustit i konsekvensanalyserna i sina migrationspolitiska propositioner. Det har, skriver myndigheten, ”saknats ekonomiska analyser, trovärdiga skattningar av antalet asylsökande samt beskrivningar av hur förslagen påverkar människor, myndigheter, kommuner och landsting.”

Kritiken var förödande men viftades bort och blev ingen startpunkt för en välbehövlig debatt. Nu är Sverige på väg att göra om exakt samma misstag igen genom att skriva under ett globalt migrationsavtal helt utan konsekvensanalyser av hur det kommer påverka svensk migrationspolitik och svenska förhållanden.

Detta är ett undermåligt agerande från det politiska etablissemanget som visar att politikerna inte har lärt sig ett endaste dugg. Men den som blir förvånad kan ju räcka upp en hand.