Som väntat rör vi oss nu sakta men säkert mot ett scenario som många förutspått i flera år, nämligen att Stefan Löfven och Socialdemokraterna sitter kvar vid makten med hjälp av de så kallade mittenpartierna.

Både Centerpartiet och Liberalerna har lämnat sitt förhandlingsbud till Socialdemokraterna. Det troliga är att Löfven kommer begära mer tid av talmannen för att hinna diskutera de liberala partiernas kravlistor och slutligen nå en kompromiss.

Enkelt lär det inte bli eftersom Löfven samtidigt behöver stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att bli vald i kammaren. Men i slutändan lär det gå vägen eftersom Fridolin/Lövin och Sjöstedt knappast vill fälla Löfven när alternativet heter Ulf Kristersson eller nyval.

Det är intressant att se vilka frågor som Annie Lööf och Jan Björklund har lyft inför medierna. Endast Löfven har fått den kompletta listan med önskemål från C och L, så det som partiledarna har valt att säga publikt är sålunda ett urval.

Ingen av dem har nämnt migrationspolitiken. Beror det på att båda anser att frågan är oviktig eller överspelad? Eller finns den med i de hemliga dokumenten? Om så är fallet, hur ser då mittenpartiernas krav ut?

Sverige har ett antal ödesfrågor som måste lösas om landets utveckling ska kunna vändas. Dit hör migrationspolitiken men också kriminalpolitiken och skolan. Förutom att Björklund ständigt propagerar för betyg i lägre årskurser och att alla numera vill se fler poliser, verkar mittenpolitikens ledare inte ha några mer djuplodande tankar om hur pass allvarlig krisen inom det svenska rättsväsendet är. Polisens omorganisationen är ett gigantiskt fiasko.

Visserligen bör det inte förvåna – Centerpartiet och Liberalerna är kanske de två partier inom borgerligheten som varit allra mest blinda inför samtidens framväxande problem.

Hedersvåld, gängkriminalitet och importerad brottslighet – allt sammantaget avslöjas att Sverige har ett rättsväsende som inte är dimensionerat eller anpassat för dessa nya så kallade utmaningar.

Exempel på detta är att vi inte vet hur vi ska hantera grovt kriminella ungdomar i lägre tonåren. Eller att vi släpper ut mördare efter att en livstidsdom förvandlats till 16 år. Gapet mellan rättspolitikens verklighet och medborgarnas rättsmedvetande vidgas ständigt.

Återstår skolan, som befunnits i fritt fall under många år. I landets så kallade utsatta områden går nästan 7 av 10 ut nian utan gymnasiebehörighet. Riksgenomsnittet är 17,5 procent, även det alarmerande högt. Hur kan liberaler tro att Socialdemokraterna är rätt parti att vända detta?

När Sverige nu är på väg att få en fortsatt socialdemokratisk regering, denna gång med beredvilligt stöd från C och L, ser det inte särskilt lovande ut att ovannämnda ödesfrågor kommer att tas itu med på ett sätt som kan vända utvecklingen. Snarare går vi mot ett komplett mörker.

Vi kommer i bästa fall få sönderkompromissade mellanmjölkslösningar som presenteras som krafttag men i slutändan inte löser någonting.

Den Löfvenledda så kallade samarbetsregeringen misslyckades därför att den inte visste bättre. Ett kommande vänstermittensamarbete lett av samma handfallna statsminister kommer att misslyckas därför att parterna är för oense i de viktigaste frågorna.

Förloraren är som vanligt du, jag och våra barn. Och Sverige som land.