På onsdag kan Sverige få en moderat statsminister. Efter fyra år med Stefan Löfven vid rodret, år som Jimmie Åkesson med rätta kallat en ”katastrof”, kan landet byta riktning. Men det kommer inte att ske.

Som bekant vägrar Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram Ulf Kristersson. Båda anger Sverigedemokraternas påstådda inflytande som ett skäl men använder även ett annat mer besynnerligt argument: allianspartierna måste fortsätta sondera möjligheten till samarbete över blockgränsen.

I praktiken är det Alliansens framtid som det röstas om under onsdagen. Att den är under avveckling har varit uppenbart under lång tid, ingen vill bara vara den som drar ur sladden. Huvudansvariga för denna situation är onekligen Annie Lööf och Jan Björklund, som vägrat utmana den sittande regeringen genom att lägga en gemensam budget.

Därmed inte sagt att inte även Kristersson bär ett ansvar för situationen. Mest för vad han inte har gjort. Han borde för länge sedan ha sett vartåt det barkade och agerat på det. Att gå till val på vanföreställningen att allianspartierna skulle kunna bilda regering ihop var dåraktigt.

Moderatledaren visste tidigt, precis som de flesta andra, ungefär hur valresultatet skulle se ut och att allianspartierna skulle hamna någonstans runt 40 procent. Han borde ha begripit att SD därmed behåller sin vågmästarposition och ha kunnat lista ut vad detta betyder för centerpartister och folkpartister.

I stället höll Kristersson god min. Jag vet inte om han på allvar trodde att det skulle gå vägen eller om han bara ville köra projektet ända in i det berömda kaklet för historieböckernas skull. I dessa böcker kommer han dock beskrivas som den moderatledare som röstades ned av sina gamla allianspartners.

Nog är det talande att samma liberala partier som 2014 släppte fram Stefan Löfven och sedermera tvingade på honom Vänsterpartiet i budgetsamarbetet, nu vägrar släppa fram Ulf Kristersson. Alternativet till en moderat statsminister kan i förlängningen, såvida saken inte dras hela vägen till ett extraval, endast vara Löfven. Vilket innebär att C och L för andra gången i följd tänker släppa fram en socialdemokratisk statsminister.

Det var en synbart frustrerad Kristersson som mötte pressen under måndagen. Han vet att hans försök att bilda regering kommer sänkas av hans forna allianskollegor. Men oj, vad han ”respekterar” deras nejröster. Kanske är det dags att sluta vara så förbaskat respektfull nu, ta bladet från munnen och deklarera skilsmässa. Jag tror alla skulle tycka att det vore rätt skönt.

Låt grönliberaler och folkpartister välja Löfven om de nu vill det och gå sedan i kraftfull opposition. Förutsättningarna att regera synes ändå obefintliga. Och givet vad som komma skall är det förmodligen behagligare att slippa.

Tidigare bloggat:
Låt S regera ihjäl sig