Inte sällan avslöjas att den som i högt tonläge pläderar för eller emot något i själva verket är den som har något att dölja.

Kapten Klänning är ett intressant exempel, men vi behöver inte titta längre tillbaka än till den nu pågående SSU-skandalen för att se hur de politiskt korrekta med ”rätt” värderingar i själva verket står för något helt annat.

Vi har sett det många gånger nu. Antirasisterna är rasister. Feministerna som hyllar jämställdhet och kvinnans rätt är islamister. Ju högre hästar och storslagna värderingar, desto större anledning att bli misstänksam.

Antisemitism. Homofobi. Kryperi för diktaturer – att allt exploderar samtidigt inför öppen ridå i just SSU är inte ett dugg förvånande. Förbundet är stort och brett, och socialdemokratin har under lång tid attraherat utomeuropeiska väljare och aktiva med värderingar fjärran dem vi är vana vid. Ändå låter partisekreteraren påskina att partiet inte kompromissar med sina värderingar.

SSU-ordföranden Philip Botström säger sig vara ”jävligt förbannad” över det som framkommit om Skånedistriktet. Något han påstår sig ha varit ovetande om (vilket är extremt osannolikt). Han är nog mer irriterad över att förhållanden i SSU under hans ledning har blivit löpsedlar än någonting annat. Det vågar jag sätta en taxiresa på.

Faktum är att toleransen för intoleranta åsikter är stor inom såväl socialdemokratin som andra partier till vänster i politiken. De vinner valframgångar tack vare stora grupper som i grunden har en annan grundsyn på samhället och på individen.

När statsministern påstår att ”i Sverige tar vi kvinnor i hand” samtidigt som hans parti och ungdomsförbund skrockar ”islamist, javisst!”, skjuter inte direkt trovärdighetsbarometern i taket.

Stefan Löfven tar avstånd från extremism och säger sig vilja bilda en regering ”i mitten av svensk politik”. Hur mitten hans parti egentligen är, går onekligen att fråga sig.

Läs även:
Lotta Gröning
Torbjörn Nilsson