För två år sedan gick amerikanerna till val. Hillary Clinton skulle bli landets första kvinnliga president. Det hade medier som CNN bestämt. Som bekant blev det inte så. I stället fick USA sin första orangea president.

Farhågorna med Trumps presidentskap var många. Liberala collegestudenter verkade drabbas av PTSD av blotta valresultatet och hade så kallade ”cry ins” dagen efter. Men efter halva mandatperioden kan vi konstatera att världen inte har gått under. Inget tredje världskrig har brutit ut och Donald Trump har inte ens varit särskilt förtrolig med Vladimir Putin.

Jag minns morgonen efter valet. Det var snökaos och jag fick pulsa till jobbet. Inte ens den feministiska snöröjningen hade hjälpt den där natten.

Det var förstämning på jobbet. Folk var nog lite chockade. Jag mådde tvärtom lite extra bra den där dagen. Alla förståsigpåare hade nämligen fått fel. Samtidigt fanns det lite spänning i luften. Vi äntrade en ny era och ingen kunde riktigt förutsäga hur det skulle gå.

Mediernas bevakning av Trump har inte direkt blivit bättre sedan den där novembernatten. Detta gäller inte minst de svenska, där DN och public service tävlar om att vara mest tendentiösa.

Min åsikt om Trump är oförändrad. Jag tycker att hans beteende mot journalister är onödigt hårt och ibland helt över anständighetens gräns.

Han är i hög grad en narcissistisk clown, men i dagens politiska läge är han en välkommen clown. Och faktum är att han fått en del uträttat under sin tid i Vita huset. Ekonomin går fortfarande som tåget, och genom en hård ton i handelsfrågor kan Trump mycket väl komma att gynna amerikansk ekonomi på sikt. Förutsatt att handelskriget inte förvärras.

Öppningen mot Nordkorea visade på en prestigelöshet som är ovanlig på denna politiska nivå och som världen just nu är i skriande behov av. Om det i slutändan ger verkliga resultat är en annan femma.

I övrigt är det mesta sig likt. Vad Erika Bjerström än tror är en amerikansk presidents makt aldrig oinskränkt. Trump har fastnat och kommer fortsätta att fastna i det politiska systemets alla snaror och fallgropar. Det är liksom poängen med maktdelning.

Den som tror att Hillary Clinton vid makten hade varit vägen till frälsning får gärna utveckla den tanken. Om den nu inte bara handlar om att hon är så ”erfaren”.

Se även:
För den som är lika skadeglad som jag rekommenderas The Young Turks sändning