Det pågår ett vältrande i undergångsscenarier just nu. Det handlar om att sälja in ett budskap om snart förestående samhällskollaps, massflykt, krig och död på en massiv skala om vi inte gör något helst i går. Jag avser klimatalarmismen som breder ut sig i medierna.

Människan har länge trott att jorden ska gå under. För våra synders skull. I ett oundvikligt kärnvapenkrig. Eller, som nu, på grund av koldioxid. Det förefaller lika osannolikt nu som då att det verkligen kommer att ske. Däremot kan tillvaron förändras, men det har å andra sidan varit planetens signum i miljontals år.

Alarmisterna passar emellertid på. Vinden blåser deras väg just nu. DN Kulturs Björn Wiman har, att döma av hans texter de senaste månaderna, sannolikt byggt både en bunker och en ark. Carsten Jensen skriver brev till sitt ofödda barnbarn i vilket han påstår att ”du föds till ett krig”. Det verkar råda rena undergångsstämningen i vissa kretsar.

Som bekant har vi förstås därutöver lilla Greta Thunberg, barnet med aspergerdiagnos som utnyttjas hänsynslöst av en vuxenvärld som valt att ignorera skillnaden mellan ett barns rätt till sin världsuppfattning och vuxnas ansvar inte att tolka världen utifrån den.

Tvärtemot detta vuxenansvar bejakas numera det infantila i vår kultur. Det svartvita, lättbegripliga och rentigenom barnsliga ges fullt genomslag i såväl populärkultur som nyheter. Månne är det därför som det blivit så populärt att lyfta fram barn i politiska frågor – men det fyller även den funktionen att det indirekt avråder meningsmotståndare att kliva fram. Vem vill argumentera mot ett barn?

Inte bara medierna uppehåller sig vid klimatfrågan, den bryter in i alla politiska partier. Alla ska ha en klimatpolitik med syftet att minska utsläppen. Alarmismen rimmar dock illa med vad svenska politiker faktiskt kan åstadkomma. Sverige är ett pytteland även vad utsläpp beträffar, och hur många flygskatter, höjda skatter på drivmedel och allehanda förbud politikerna än hittar på kommer det inte göra ett endaste dugg på ett globalt plan.

Att alla länder sitter med sina egna lösningar på nationell nivå har retat klimatextremisterna. Tålamodet är slut, nu krävs handling! hör vi emellanåt. Vissa har presenterat en lösning på problematiken med alla nationella beslutsorgan: en världsregering. Gärna en upplyst despot, om Torbjörn Tännsjö får råda.

I DN Kultur (via unvisit) lägger Tännsjö ut texten om den globala despoti som han anser krävs för att ta itu med klimathotet. Om du frågar mig låter resonemanget rätt likt det om kommunismens och proletariatets diktatur. Gärna demokrati, men det tar vi senare:

Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över. Demokratin får komma sedan, i form av ett långsiktigt reformprojekt, ungefär som demokratin etablerats inom existerande icke demokratiska nationalstater.

Men det är inte bara filosofer med fäbless för det extrema som vädrar dylika tankar. Miljöaktivister och professorer framför liknande idéer. Det är därför inte så överraskande att Kina då och då lyfts fram som en förebild.

Anders Wijkman, kristdemokraten som blev klimatalarmist på heltid, är en av dem som apropå Kina har påpekat att ”fördelen med ett centraliserat toppstyrt system är att när de väl bestämmer sig så går det ganska snabbt. Det finns ingen opposition som bråkar.” Inga domstolar eller rättssäkerhet heller, kan tilläggas.

Vurmen för demokrati och mänskliga rättigheter sitter inte direkt i ryggraden på dessa individer. Den är blott fernissa, ty nu finns det ett upplevt hot så stort att demokratin måste ”pausas”.

Det finns förstås tusen praktiska frågor om dessa tankar om ”upplyst despoti” och globalt styre. Men eftersom det är ett slags orealiserbar dystopi funderar jag mer på vad det är som får vissa att gå så här extremt långt i sina tankar och förslag. Vad får dem att, så att säga, tippa över kanten?

Jag minns en intervju jag såg för många år sedan. En tysk officer på östfronten fick frågan vad i hela friden det var för moral i att dela ut order som den ökända kommissarieordern. Hans förklaring var tämligen enkel: om jag upplever ett hot mot västvärlden, mot själva civilisationen, kräver moralen av mig att jag använder metoder som jag annars inte skulle använda. Kort sagt: ett slags undantagstillstånd krävdes för att bekämpa just denna fiende.

Jag vet inte hur Tännsjö och andra tänker innerst inne, men det verkar vara ett undantagstillstånd de är ute efter för att, som de uttrycker det, rädda världen.

Min motfråga blir då: om vi skulle förvandla hela världen till en diktatur i klimatkampen, kanske efter kinesisk modell, vad finns det egentligen kvar att rädda?

Läs även:
Johan Hakelius