I det som skulle föreställa ett segertal sade Ulf Kristersson på valnatten att Stefan Löfvens regering aldrig borde ha tillträtt och att den nu ska avgå. Sedan dess har moderatledaren misslyckats med att presentera et hållbart alternativ.

Som bekant var Moderaterna i högsta grad skyldiga till att Löfven kunde tillträda 2014 och sedan sitta kvar. Genom att inte ha någon plan B till sin slitna och i praktiken redan splittrade allians möjliggjorde Kristersson i realiteten åter igen för Löfven att sitta kvar efter ännu ett val.

I januari väntas detta bli konsekvensen av Moderaternas bristande förberedelser inför valet. Vi får alltså ytterligare fyra år med rödgrönt vansinne. Ett styre helt utan probleminsikt.

Även om det är Centerpartiet och Liberalerna som är beredda att möjliggöra för Löfven att regera vidare, och därmed spola ned en historisk chans att sätta Socialdemokraterna på läktaren, är det tvivelsutan så att ansvaret för detta delas av moderatledaren.

Möjligen döljer minnet sådant som jag inte vill komma ihåg, men nog känns det som att de borgerliga partierna var bättre i opposition förr. De vann inte makten särskilt ofta då heller, men de gick åtminstone fram med sina egna förslag och försökte få dem genom riksdagen. De var inte livrädda för att andra skulle rösta på dem. De beskrev aldrig en fallen socialdemokratisk regering som ”kaos”.

Sedan Sverigedemokraterna kom in i landets lagstiftande församling har de så kallade allianspartierna slagit knut på sig själva i sina försök att stoppa SD:s inflytande snarare än att få igenom sin egen politik. Själva crescendot av detta anskrämliga beteende var Decemberöverenskommelsen, som i praktiken bakband oppositionen i riksdagen till minoritetregeringens förmån.

DÖ må vara död, men i praktiken består överenskommelsen. Konsekvensen av det här beteendet är att Socialdemokraterna åter kan prenumerera på makten, trots att partiet gjorde sitt sämsta val någonsin, och att Miljöpartiet, som rasade ihop och nästan föll ur riksdagen, får fortsatt stort inflytande över Sveriges utveckling.

De förment borgerliga partierna försitter alltså chansen att regera, att påverka Sveriges politiska utveckling, enbart för att utestänga SD. Det är fullständigt obegripligt. Sedan när bildades politiska partier i syfte att utestänga andra partier, inte för att få igenom sin egen politik?

Det har gått åtta år sedan SD blev landets åttonde riksdagsparti och de övriga sju har fortfarande inte hittat ett sätt att hantera dem. Maken till underbetyg till det politiska etablissemanget är svårt att hitta i andra jämförbara länder. Etablissemanget hade kunnat använda dessa år till att sörja den förlorade makthegemonin och påbörja en nödvändig omorientering.

Den som varit minst dassig i det före detta fyrpartisamarbetet under året som gått är Kristdemokraternas Ebba Busch Thor. Hon har uppvisat en befriande tydlighet i sin strävan att byta ut Stefan Löfven och samtidigt inte sett livrädd ut så fort Jimmie Åkesson nämnts vid namn. Men KD:s 6 procent räcker ingenvart när Moderaterna stretar emot.

Åkesson har rätt i att det vore möjligt att bilda ett stort konservativt block. Givet utvecklingen i landet vore det dessutom högst önskvärt. Sverige har, som påpekats tidigare, inte råd med ännu en mandatperiod av vänsterliberalt genusflum och kriminalpolitisk honki-tonk. Läget är för allvarligt för det.

Att M och KD i sin gemensamma budget lade ned både Jämställdhetsmyndigheten och Delegationen mot segregation, även om argumentationen utåt var undfallande, är en smula uppmuntrande. Långt ifrån tillräckligt och, ska medges, mest symboliskt i det stora hela. Men ändå någon sorts riktning på politiken.

Den dassighet som de fyra borgerliga partierna har uppvisat kommer att gå till historien – och de väljare som röstat på dem har en rad allvarliga frågor att ställa sig.