Genom sitt besked under månadsförmiddagen lyckades Annie Lööf göra flera nästan färdigskrivna bloggposter inaktuella. Men det var det värt, för Centerpartiets nej till att släppa fram Stefan Löfven som statsminister var ett glädjebesked. Det kan däremot visa sig vara en väldigt kortvarig glädje.

Jag är uppriktigt förvånad över utgången. Centerledaren uppgav att hon verkligen hade trott att Socialdemokraterna skulle acceptera partiets krav på liberala strukturreformer. Jag inbillade mig nästan att Lööf hade sett något vi andra missat. Att hon läst av det socialdemokratiska maktbegäret precis rätt.

Så var förstås inte fallet. Lööf uppgav under sin pressträff att hon är ”genuint besviken” över att Socialdemokraterna inte velat gå C till mötes. Hon trodde tydligen på fullt allvar att S var intresserat av att liberalisera bostadspolitiken, avreglera arbetsmarknaden och kraftigt sänka skatterna. Jag begriper inte hur hon kunde inbilla sig något sådant.

Månne överskattade Lööf vad Löfven var beredd att offra för att få sitta kvar vid makten. Hur makthungriga S än är, måste även en centerledare begripa att S vill styra för att genomföra socialdemokratisk politik. Inte vara en nickedocka åt två små mittenpartier.

Förutom de negativa beskeden från S noterade Annie Lööf också något annat, nämligen att förhandlingar med Löfvens parti inte liknar förhandlingar inom Alliansen. S, menar Lööf, ser andra partier som ett komplement, inte en jämbördig part.

Allt detta, inklusive hur S är som förhandlingspartner, hade Centerpartiet rimligen kunnat informera sig om i förväg (det hade nog räckt att fråga hur Miljöpartiet har haft det under de senaste fyra åren) utan att slösa andra människors tid. Att S skulle försöka begrava många liberala reformförslag i utredningar var högst väntat. Att de inte var beredda att genomföra stora förändringar av arbetsrätten likaså.

DN informerar.

Lite skadeglad kan man väl få tillåta sig att vara en dag som denna. DN uttryckte på ledarplats för en tid sedan att Lööfs strategiska geni förpassat Vänsterpartiet till kulisserna. Aftonbladet har hela tiden varit övertygat om att ”mästerförhandlaren” Stefan Löfven skulle fixa biffen.

Så sent som härom dagen påstod tidningen att det pågick ”superintensiva förhandlingar”. Underförstått att det bara var en tidsfråga innan ett regeringsalternativ skulle vara klart. På ledarplats kallades Löfven så sent som i dag för en ”politikens Zlatan”. Verkligheten låg nog betydligt närmare Håkan Mild.

Så var vi tillbaka på ruta ett. Det tog Annie Lööf tre månader att förstå att 1) S vill inte låta allianspartierna regera och 2) socialdemokrater vill faktiskt inte bedriva borgerlig politik när allt kommer omkring.

Det lackar mot jul. Svenska folket gick till valurnorna i september och vi väntar fortfarande på en regeringsförklaring. Så här blir det när stora delar av den politiska eliten lägger mer kraft på att blockera ett visst politiskt parti än att faktiskt försöka komma överens om sakpolitik.

Jag klagar inte, en övergångsregering kan åtminstone inte chockhöja skatterna, och har vi lite tur går M+KD-budgeten igenom. Men det likafullt tragikomiskt hur det politiska etablissemanget beter sig.

Trots mästerförhandlarens misslyckande bör Stefan Löfven nu ställas inför omröstning i kammaren. Endast så kan vi närma oss det där extra valet.

Även om Centerpartiet sagt nej till allt och alla hittills ska vi inte utesluta att Lööf spelar ett högt förhandlingsspel och att dagens nej var ett sätt för henne att pressa Socialdemokraterna till fler och mer betydande eftergifter.

Centerledaren har tid på sig. Löfvens lena ton på eftermiddagens presskonferens antyder att det kommer fler möten dem emellan.