Ständigt utmanas jag i min liberala grundsyn när jag följer flöden på Facebook där tidigare mycket liberala personer nu öppet visar att de har svängt i sin syn på bland annat fri rörlighet. Det är intressant att se. Ibland är det kraftiga svängningar från en sida till en annan, och då blir man lätt nyfiken på vad som ligger bakom.

I många av fallen tror jag inte att det behöver vara en specifik händelse i privatlivet som får människor att ompröva tidigare ståndpunkter utan snarare samhällsutvecklingen i stort. Men jag vet att det också kan vara relaterat till personliga erfarenheter, och det är egentligen djupt mänskligt.

Jag brukar ta exemplet Uppdrag Granskning. De har, ofta under orädda Janne Josefssons ledning, avslöjat missförhållanden på alla möjliga håll. Det ena mer upprörande än det andra. Men länge var det inte dessa reportage som engagerat svenska folket mest. Nej, det mest sedda reportaget (åtminstone i flera år efteråt) var det om hur ICA-butiker fuskade med datummärkningen av köttfärs.

Visst kan det låta trivialt, men det kom människor nära. Alla handlar på ICA och många av oss köper då köttfärs.

Folks perception på saker i övrigt fungerar likadant. När det kommer nära, betyder det något. Den som har blivit utsatt för ett allvarligt brott har inte bara fått en ny fruktansvärd erfarenhet att bära med sig utan också begåvats med en ny dimension av samhällsutvecklingen. Den självupplevda. Den som många i beslutsfattande positioner saknar.

De har i de flesta fall inte gått hem rädda på kvällen från tunnelbanan. De har inte behövt ta sig genom ett helt killgäng av (sannolikt överåriga) grabbar i korridoren på skolan eller behövt gömma barn i förskolans förråd för att det skjuts utanför (som vanligt rekommenderar jag Expressens reportage från Östberga).

Gustav Fridolin försökte i en debatt med Jimmie Åkesson inför valet (där det framgick att Södermalm, där Fridolins väljare bor, är den minst berikade delen av landet) påpeka att det minsann hade varit stök även vid hans tunnelbanestation.

Jag tänker på pappan som konfronterar den man som gör inbrott i en lägenhet i Rosengård. När mannen upptäcks trycker han en pistol i munnen på familjens sjuårige son. Pappan gör som de flesta pappor hade gjort i det läget: han blir fullständigt rasande och hoppar på inbrottstjuven. Sålunda sitter nu fadern häktad för grov misshandel.

När det gäller friande våldtäktsdomar (rätt fall, märk väl) upprörs jurister, debattörer och politiker något oerhört. Jag har inte sett någon profilerad och politiskt korrekt person i det politiska etablissemanget uttrycka en stavelse om händelsen i den där lägenheten i Malmö.

Sammantaget är detta det oerhört höga pris vi betalar just nu. En rättsstat som är riggad till gärningsmannens fördel. En otrygghet som sprider sig. Kort sagt ett land som inte står rustat för de så kallade utmaningar det ställs inför dagligen.

Snart har Sverige sannolikt en ny regering. Det mesta pekar mot att den kommer se ut nästan exakt som den har gjort de senaste fyra åren, denna gång med stöd från riksdagens liberala partier. Det vore en katastrof. Vi vet redan på förhand att en sådan regering varken vill eller kan ta itu med de reella problem som drabbar vanligt folk just nu.

Om det något som behövs är det en nystart. Det är vi inte i närheten av. Och taxametern, den fortsätter obönhörligt att ticka. 

Läs även:
Last night in Alvesta