Vanligtvis brukar statsministerns jultal vara återhållet och samlande. Det ska riktas till svenska folket, inte bara till de egna anhängarna. Stefan Löfven har tidigare klarat den balansen. Icke så i år.

Det tal Löfven höll i Avesta under söndagen var ett rent propagandatal med socialdemokratiska paroller och floskler staplade på varandra. Här fanns inget enande, inga ärligt utsträckta händer, ingen ödmjukhet. Det var ett partiledartal, även om medierna lyfte fram det som något annat.

Uppenbart är att Löven nu satsar allt på att trumma in begreppet ”högerextremism” för att skrämma Centerpartiet och Liberalerna tillbaka till hans varma famn. Jag vet inte hur många gånger ordet nämndes i talet och på pressträffen före. Talet var ödesmättat. Löfven citerade både Torgny Segerstedt och Martin Niemöller. Den som samarbetar med SD, var budskapet, förlorar sin själ. (Och får förmodligen vidbrända köttbullar på julbordet.)

Bara en dryg timme innan Löfven klev upp för att tala om högerextremism och själar sköts en ung man till döds i Sandsborg i södra Stockholm. Det var den 44 dödsskjutningen i år, det högsta antalet sedan Brottsförebyggande rådet inledde sin räkning. Kort uttryckt har Sverige skjutrekord just nu. Polisen kallar utvecklingen ”djupt oroväckande”, kanslisvenska för ”helt åt helvete”.

Det brukar ibland lakoniskt hävdas att det mest är kriminella som skjuter kriminella, att det pågår en sorts självsanering. Även om det de facto huvudsakligen är brottsbelastade personer som drabbas, individer som knappast sörjs av samhället, innebär det galna skjutandet i tätbebyggda områden stora risker för omgivningen. För att inte nämna obehaget av att det skjuts i närheten av ens hem.

Kanske kan man förstå Stefan Löfvens frustration just nu, att han inte har så mycket annat än fulgrepp att ta till. Löfven sitter i en knepig sits. Han har röstats ned av riksdagen två gånger. Hans övergångsbudget har fallit. I praktiken kan statsministern inte göra så mycket åt vare sig skjutningar, gruppvåldtäkter eller hedersmord.

Men det kunde Löfven under de gångna fyra åren då oppositionen satt på läktaren. Socialdemokraterna har styrt landet de senaste åren och väljarna har nu facit av deras eskapader.

Inte bara skjutningarna slår rekord, vi har även nått en ny nivå av anmälda sexualbrott. Brottsförebyggande rådet, Brå, har släppt årssammanställningen av Nationella trygghetsundersökningen (NTU) för 2018. Det är rätt bister statistik, i synnerhet vad gäller sexualbrotten.

Från vänsterhåll tolkas resultatet på det mest positiva sätt möjligt. ”Det är positivt, jag vill att alla ska anmäla”, som kriminologen och feministen Nina Rung uttryckte saken. Vi ska självfallet ha i åtanke den påverkan som utvidgad lagstiftning kan ha när det gäller våldtäkter. Men att var tredje ung tjej uppger att hon blivit utsatt för någon form av sexualbrott under 2017 säger ändå något om vår samtid.

Kort sagt finns det en hel del för en kommande regering att ta itu med och för tidigare regeringar att begrunda. Men självkritik är som bekant inte politikers starkaste sida, något som ånyo blev uppenbart när Malmös starka kvinna Katrin Stjernfeldt Jammeh i söndagens Agenda – trots 24 års socialdemokratiskt styre – inte gärna ville medge att S är medskyldigt till utvecklingen i staden.

Saker bara… händer. Tydligen.

I sitt jultal upprepade Löfven valfloskeln om ”det största trygghetspaketet i modern tid”. Jag tror ärligt talat att alltfler är genuint trötta på den här sortens innehållslösa slagord och paroller. Folk vill se handling, och när det gäller gängvåld och skjutningar börjar det med att stoppa nyrekryteringen och spärra in dem som skjuter. Länge.

Sverige är inte rustat för att hantera den nya sortens kriminalitet, medgav nyligen Carin Götblad, regionpolischef för Polisregion Mitt, i Upsala Nya Tidning. Vi kan inte hantera multikriminella 12-åringar, vilket innebär att dessa pojkar fortsätter begå brott och är förhärdade kriminella redan i 16-årsåldern.

Rikspolischefen Anders Tornberg efterlyser konsekvenser för unga lagöverträdare, annars kan vi aldrig stoppa tillflödet. För att sådana ska kunna komma på plats måste hela kriminalpolitiken läggas om och gamla föreställningar om brottslingar som offer för omständigheterna rensas ut.

Frågan är vem som ska kunna genomföra en sådan förändring i dag.

Hot och sexualbrott går uppåt. Men politikerna bär inget ansvar, för saker bara… händer.