Minns ni SVT-journalisten som hjälpte en syrisk pojke från Grekland till Sverige under ett av sina reportage? Den slutliga domen för tilltaget har nu kommit.

Hovrätten dömde Fredrik Önnevall och hans två kollegor till villkorlig dom med samhällstjänst. Högsta domstolen mildrar straffet till villkorlig dom och 40 dagsböter, vilket i motsvarighet i fängelsestraff är en straffhalvering.

SVT har beslutat att betala de anställdas rättegångskostnader med argumentet att de sände serien i vilken reportaget om människosmugglingen skildras. Det finns kanske någon sorts bisarr logik i det resonemanget, men eftersom SVT:s medel numera inkommer skattevägen, det vill säga via hot om fängelse för den som inte betalar, är det oerhört magstarkt att de ska gå till rättegångskostnader för dömda medarbetare.

Önnevall själv säger sig vara glad över straffmildringen i HD, detta då det ”skickar en viktig signal att de förstått att vi hade som syfte att hjälpa en pojke som befann sig i en nödsituation”. Nu befann sig pojken inte i någon nödsituation i ordets rätta bemärkelse. Åtminstone inte såvitt skildras i serien. Han ville bara till släktingar i Sverige och frågade om han fick följa med reportageteamet. Således färdas han genom halva Europa för att nå ett visst specifikt land.

Önnevall och hans gäng ville alltså hjälpa, de hade ingen egen vinning av smugglingen (förutom ett gott samvete, möjligen). Detta har HD tagit fasta på i domen. Frågan är dock med vilka medel som SVT-medarbetarna hjälpte i detta fall. Så snart de passerat den svenska gränsen upphörde nämligen deras ansvar för pojken. Nu var pojken plötsligt hela Sveriges, alla skattebetalares, ansvar.

Hanne Kjöller resonerar kring detta och landar i slutsatsen att de dömda smugglarna borde ha fått försörjningsansvaret för pojken.

Diskussionen är principiellt intressant. Ty vad är egentligen godhet när den betalas av någon som inte tillfrågats? Är det verkligen en god gärning att inte själv ta konsekvenserna av sin gärning? Jag kan gå in i en affär och stjäla mat till en hemlös. Det vore en god gärning för den hemlöse, men knappast för butiksägaren som tvingas ligga ute med kostnader på grund av mitt tilltag.

Som Kjöller konstaterar är det rimligt att ta konsekvenserna av sitt beslut om det nu, som Önnevall hävdar, var moraliskt omöjligt att lämna pojken i Grekland. Det hade varit stort på riktigt. Att ta med ett barn och stå för dess uppehälle. Det hade varit respektabelt.

Så resonerar sällan eller aldrig aktivisterna. Ansvaret för deras gärningar delas alltid av andra, notan skickas alltid till skattebetalarna. Då är det roligt att vara aktivist. Och, uppenbarligen, riskfritt.

Jag skulle kalla beteendet själviskt. Inte alls särskilt gott.