Det brukar sägas att ett skäl till att ledningen i DDR inte såg att kollapsen var på väg, var att hela staten var fullt upptagen med detaljer. Vem som låg med vem, vem som sade vad, vanliga människors vanliga liv övervakades och ägnades oerhörda resurser. Utanför fönstret tornade en avgörande samhällsförändring upp, men regimen blickade inåt och missade händelseutvecklingen.

Jämförelsen med dagens Sverige känns inte bekväm att göra, men likafullt relevant. Ty det politiska etablissemanget är fullt upptaget med avancerad navelskådning. Problemen utanför fönstret finns inte.

Moderatledaren Ulf Kristersson sade vid ett flertal tillfällen inför den tredje statsministeromröstningen att politik inte ska bygga på kohandel, det måste finnas en vilja att staka ut en riktning för samhällsutvecklingen.

Det låter månne konstigt. Bygger inte all politisk förhandling på någon form av kompromiss? Förvisso. Men det måste finnas en tanke, en idé, om vart dessa kompromisser ska leda. I vilken riktning samhället ska utvecklas med den överenskomna politiken.

Om Stefan Löfvens förra regering hade en i bästa fall suddig vision av detta, är Löfven II ett veritabelt kaleidoskop. Det är så många politiska färger och mönster som ska enas att betraktaren blir yr. Många journalister har försökt få grepp om vad denna nya regering med stöd av två forna allianspartier egentligen vill, men gått bet. Inte ens Löfven själv kan förklara det.

Skälet är enkelt: regeringens januariöverenskommelse med Centern och Liberalerna är ett lapptäcke, skapat för att tillfredsställa fyra olika partier och vars enda sammanhållande kit är motståndet mot Sverigedemokraterna. Detta är det enda som förenar dem, klätt i de gamla bekanta flosklerna om ”människors lika värde” och ”medmänsklighet”.

Det är inte roligt längre. Sverige har enorma bekymmer som måste hanteras, men landets nyvalde statsminister fortsätter att harva på om ”människovärdet”. I regeringsförklaringen dröjde ungefär fem sekunder innan Löfven kom in på ”högerextremism”.

Jag är rätt övertygad om att S, MP, C och L på fullt allvar tror sig ha räddat den svenska demokratin med sin överenskommelse. Genom att inte begripa vilka problem som är de mest prioriterade här och nu (en ledtråd: det är varken betyg från fjärde klass eller SFI-peng) tvingar maktkartellen Sverige till ytterligare fyra förlorade år.

Malcom Kyeyune skriver:

Människans historia är mycket tydlig på en punkt: ju mer trasigt ett politiskt system är, desto mindre tid kommer folk att lägga på att lösa problem och desto mer tid kommer de att lägga på gräl, intriger och ilsken retorik.

Många såg den långa regeringsbildningen som en brist i det politiska systemet. Snarare vill jag hävda att resultatet av dessa fyra månaders prat visar på själva bristen. Att riksdagen inte lyckas värpa fram något annat än exakt samma regering är uselt. Att det i fyrpartiöverenskommelsen helt saknas en insikt om vilka frågor som på allvar inte bara påverkar utan faktiskt avgör Sveriges utveckling är katastrofalt.

Det är inte i småföretagens villkor eller i antalet föräldradagar som landets framtid avgörs. Det är snarare i förmågan att upprätthålla våldsmonopolet, att tränga tillbaka hedersnormer, att rusta upp skolan och att möjliggöra för kommuner och landsting att bemanna välfärdens kärna. Ihop med allt detta hänger en rimlig och välfungerande migrationspolitik.

Här står den nya regeringskonstellationen tomhänt och indolent. I stället lägger den fokus på helt andra frågor och gör migrationspolitiken mer generös igen. Helt huvudlöst givet de lärdomar som det offentliga Sverige borde ha dragit vid det här laget.

Ett land som inte har de bekymmer som Sverige har kan kosta på sig att ägna tid och kraft åt toppingen på kakan. Vi har inte den lyxen men får ändå ett styre som inbillar sig det.

Och som grädde på moset återvänder Anders Ygeman till regeringen igen. Enligt Aftonbladets Lena Mellin på grund av att Ygeman ”var kompetent på den position han hade, förutom de fel han begick då som gjorde att han var tvungen att avgå.”