Det finns brott. Och så finns det brott som berör på djupet, som är svåra att släppa. De brukar inträffa med några års mellanrum.

Det senaste att gripa tag i mig personligen är den närmast exempellösa gärning som begicks av Chris Watts i Colorado i augusti 2018.

Det är, tyvärr, inte helt unikt med så kallade ”family annihilators”, alltså sådana som utplånar hela familjen. Men dessa brukar sluta med att gärningsmannen tar sitt eget liv. Chris Watts hade inga sådana planer.

Den gravida frun Shanann kom hem från en jobbresa på natten och morgonen efter var både hon och parets två små barn försvunna. Watts själv dök upp i media kort efteråt där han sade rätt saker men verkade påtagligt oberörd. Märkligt för någon vars familj är försvunnen, och i efterhand ännu mer anmärkningsvärt för någon som bara timmar tidigare mördat dem.

Det som rullades upp under dagarna som följde visade en fullständigt samvetslös mördare, helt utan empati ens med sin egen familj. Watts mördade sin gravida fru och två döttrar, tre och fyra år gamla, med sina bara händer. Han begravde frun under ett tunt täcke sand, men det var hans hantering av barnens kroppar som kom att chocka hela USA.

Chris Watts tog kropparna och dumpade dem i två avlägset belägna oljetankar som tillhörde hans arbetsplats. Polisen tvivlade på detta när Watts erkände. De förstod inte hur det var fysiskt möjligt. Öppningen på dessa tankar var nämligen smalare än barnen, vilket avslöjar att det krävdes våld för att över huvud taget få ned dem.

Watts lögner avslöjades ganska omgående och han lät sig både genomgå ett lögndetektortest och förhöras i timmar av polisen utan närvarande advokat. Psykopater tenderar att överskatta sin egen intelligens. Domen blev till slut flera livstidsstraff utan chans till benådning. Watts kommer sitta resten av sitt liv i fängelse och han lär inte få en enkel resa.

Sådana här extrema fall får mig alltid att tänka på vad gärningsmannen hade fått för straff om brottet begåtts i Sverige. Uppmärksammade fall här ger en fingervisning. Hedersmördade Fadime Sahindals pappa är redan ute i det fria. Han dömdes till livstid, fick straffet omvandlat till 24 år och släpptes efter 16.

Pojken Bobby torterades till döds av sin mor och styvfar och dumpades i en sjö. De är ute sedan länge. Paret dömdes endast för grov misshandel och grovt vållande till annans död, vilket gav tio år. Således var de, helt i enlighet med den svenska rättvisan, ute efter drygt sex år.

Vi har på denna blogg återkommande dryftat konsekvenserna av att våra institutioner inte är anpassade för den nya tidens problem. Dit hör bland annat växande bekymmer med väldigt unga kriminella som socialtjänsten inte kan hantera och som polisen och Kriminalvården inte får ta hand om.

Sverige är emellertid inte heller anpassat för att hantera de riktigt våldsamma brott som begås långt bort från de gängkriminellas värld. Förmodligen skulle de allra flesta hålla med om att 12 års fängelse för hedersmord är ett hån och att sex års fängelse för att ha torterat en tioårig pojke och låtit honom kvävas av sina egna spyor är så orimligt att det trotsar allt form av mänsklig värdighet i ett demokratiskt samhälle.

Dylika fall är måhända ovanliga, men när de sker och gärningsmännen möts av rättsstatens osäkra och slappa hand i stället för en hård och knuten näve, sjunker folkets förtroende för ett av grundfundamenten i en fungerande demokrati.

Ett fängelsestraff har tre funktioner: att bestraffa den som begått ett brott, att skydda den övriga befolkningen från densamme samt att återanpassa i samhällsgemenskapen. I Sverige har vi fullt fokus på gärningsmannens återanpassning men glömmer de övriga två delarna.

Vi behöver inse en sak: det finns vissa gärningar som inte kräver någon återanpassning. Dessa fall, som de beskrivna ovan, ska generera i ett äkta livstidsstraff. Varför? Därför att allt sunt förnuft och varje form av mänsklig anständighet kräver det. Därför att den stat som släpper ut mördare och barnmisshandlare igen efter kort tid visar prov på att vara ett fullständigt moralisk bankrutt samhälle.

”Show me your prisons and I shall say in which society you live” är ett citat som tillskrivs Winston Churchill. Poängen med citatet, som använts av många, däribland den brittiske sossen Ed Miliband, är att ju sämre vi behandlar folk bakom lås och bom, desto sämre skulle vårt samhälle vara. Det går dock att vända på tolkningen, ty nog säger den svenska rättvisan en hel del om vilket samhälle Sverige är.

Jag är inte för någon vatten och bröd-diet eller kasta bort nyckeln-mentalitet. Men det råder ingen som helst tvekan om att svensk rättspolitik behöver reformeras i grunden. Omsorgsfokus behöver flyttas från gärningsman till brottsoffer och anhöriga. Grunden för domstolarnas arbete ska inte vara att om möjligt undvika ett fängelsestraff, vilket faktiskt är fallet i dag.

Slutligen behöver vi inse att det finns vissa brott som helt enkelt diskvalificerar den dömde från att någonsin återträda i samhällsgemenskapen igen. Vissa människor är bevisligen inte funtade för att leva fria bland oss andra. Om detta har Chris Watts, Rakhmat Akilov och Eddy Larsson påmint oss.