När Kina öppnade upp sin ekonomi under Deng Xiaoping påbörjades den största välståndsökningen i världshistorien. Efter en kinesisk ekonomisk liberalisering, som fortfarande pågår, närdes hopp om att nästa steg skulle bli en politisk sådan. Alla sådana förhoppningar har emellertid kommit på skam, och i dag framstår Kina tvärtom som ett växande hot mot inte bara sin egen befolkning utan mot hela världen. Hur ska omvärlden reagera?

Det är en sorgesam utveckling. Kina har en sådan potential att vara något bättre. Här finns en hårt arbetande befolkning, entreprenörskap och en mentalitet att inte ligga andra till last. Föga förvånande tar utlandskineser med sig detta till sitt nya hemland – ytterst få har någon kontakt med sociala myndigheter. De reder sig själva.

Kinas kommunistiska parti (中国共产党, Zhōngguó gòngchǎndǎng), KKP, firar 70 år vid makten i år. Partiet hade antagligen inte lyckats bita sig fast vid makten så länge utan att vara pragmatiskt och möta varje tids utmaningar.

Sannolikt har KKP tittat noga på vad som fick Sovjetunionen och andra kommunistiska regimer att kollapsa. De utvecklades inte. Kina har blivit något så unikt som en modern diktatur styrt av ett kommunistparti.

”Fågelboet”, en av flera spektakulära OS-arenor som nu står i princip oanvända.

Runt 2008 låg det förväntningar i luften. Kina skulle arrangera sommar-OS. En farhåga hos de ditresta journalisterna var internetcensuren. Den hade skärpts stegvis under åren innan och nu var både YouTube och en rad bloggportaler blockerade. KKP lovade att göra ett undantag i OS-byn. Naiva västerlänningar såg det som ett tecken på att partiet nog kanske kunde tänka sig att släppa lite på tyglarna, trots allt.

Under de tio år som har gått sedan de där sommarspelen har utvecklingen tvärtom rusat fram i rakt motsatt riktning. Hu Jintao hade ingen som helst avsikt att liberalisera Kina. Han skärpte i stället kontrollen av både internet och utländska journalister. Till och med den dåvarande premiärministern Wen Jiabao censurerades av sin egen regim när han under ett tal i Shenzhen 2010 yttrade några ord om ”politiska reformer”.

Under Xi Jinping, vars far drabbades av kommunistpartiets förtryck, har Kina utvecklats till världens första digitala diktatur genom det så kallade sociala kreditsystemet. KKP är nu på väg att få total kontroll över världens största befolkning. Utvecklingen har varit skräckinjagande snabb.

Men det stannar inte där, ty det blir allt tydligare att Kina har ambitioner att även påverka omvärlden. Senast i raden av exempel är Kinas agerande efter att Meng Wanzhou, IT-jätten Huaweis finansdirektör tillika grundarens dotter, gripits i Kanada misstänkt för bedrägeri och att ha brutit mot sanktionsbestämmelserna mot Iran.

Kinas reaktion blev omedelbar. De krävde att Meng skulle släppas, vilket såklart inte skedde eftersom Kanada olikt Kina har oberoende domstolar. Sedan togs två kanadensiska män, en diplomat och en affärsman, i förvar misstänkta för brott mot Kinas säkerhet.

Snart greps även en vanlig kanadensisk medborgare. Robert Lloyd Schellenberg dömdes först till 15 års fängelse för narkotikasmuggling, ett straff som vid en överklagan plötsligt ändrades till dödsstraff. Kina visar musklerna, och Kanada varnar sina medborgare för resor till Kina.

Om Schellenberg är skyldig till anklagelserna har jag ingen aning om, men vi ska komma ihåg att Kinas domstolar frekvent använder påhittade åtalspunkter för att sätta dit människor KKP vill gömma undan. Detta kan få vem som helst att tvivla på sanningshalten i anklagelsen.

Regimen har byggt ut övervakningen massivt på tio år.

Sedan tidigare är det välkänt att svenskkinesiske förläggaren Gui Minhai åter sitter inspärrad. Han greps mitt framför ögonen på svenska diplomater, vilket bara kan betraktas som förnedrande för Sverige. Men protesterna har varit lama. Månne minns den svenska regeringen hur frysta relationerna mellan Norge och Kina blev efter att Liu Xiaobo fått Nobels fredspris (Liu är inte längre ett problem för regimen eftersom han läts tyna bort i cancer).

KKP visar med dessa maktdemonstrationer att det kan bete sig hur som helst och att omvärlden kommer få betala med sina medborgares liv om de protesterar eller gör något som inte faller regimen i Beijing i smaken. Detta är något nytt och en skrämmande konsekvens av Kinas växande makt i världen.

Så här kan det inte fortsätta. Men frågan är hur vi ska kunna få ett stopp på denna utveckling. Den demokratiska västvärlden har en uppenbar svaghet här just för att den är demokratisk. Vi kan inte hämnas på Kina genom att godtyckligt börja arrestera kineser eftersom det strider mot vår rättsuppfattning. Detta vet naturligtvis KKP.

Ej heller kan vi med styrka straffa Kina ekonomiskt. Sanktioner är naturligtvis möjliga att införa, men eftersom Kina i dag är hela västvärldens fabrik – det är där din dator, platta eller telefon du just nu läser denna text på tillverkas – skulle det oundvikligen slå tillbaka på oss själva. I en globaliserad ekonomi är vi ömsesidigt beroende av varandra, och det beroendeförhållandet är särskilt starkt till just Kina. Vilket Xi och hans parti självfallet är medvetna om.

Västvärlden är i dag starkt beroende av en regim som är beredd att fängsla och rent av döda västerländska medborgare för att hämnas beslut i oberoende domstolar. Frågan hur vi bryter detta beroende borde ligga högst på dagordningen just nu. Men det är den inte – i stället håller Kina på att bli något slags klimatidol för vänstern.

Under de senaste decennierna har det funnits hopp om förändring eftersom KKP infört en sorts ”mandatperioder” för sina ordföranden. De har fått sitta i maximalt två gånger fem år. Även om det ingalunda varit fråga om några demokratiska eller öppna processer när den ene äldre herren ersatte av en annan, har det i alla fall i teorin betytt en chans till förändring.

Så är det inte nu, ty från och med 2018 kan Xi Jinping sitta på livstid om han så önskar. Xis tankar är inskrivna i den kinesiska grundlagen. Kina har inte varit så här nära en personkult sedan Mao Zedong. Kina har blivit Xina och hela världen får nu leva med konsekvenserna.