Alla talar om det nya politiska landskapet. Det har redan blivit något av en klyscha. Men visst har det skett en förändring värd att notera. Efter 14 års allianssamarbete mellan fyra borgerliga partier har en ofrånkomlig splittring skett. Nu är det upp till varje parti att orientera sig efter detta.

För Centerpartiet och Liberalerna väntar sannolikt ett långsiktigt samarbete vänsterut. Steget över till socialdemokratin lär inte bli kortvarigt. Men hur ska Kristdemokraterna och framför allt Moderaterna resonera?

Det talas mycket om Annie Lööfs fallande förtroendesiffror, men den ledare som torde ha förlorat allra mest ”ansikte” är Ulf Kristersson. Inte bara misslyckades moderatledaren med att bli vald till statsminister trots en sextioprocentig majoritet mot det rödgröna regeringsunderlaget, han blev dragen vid näsan av sina forna allierade. Kristersson blev bortfintad inför öppen ridå.

I intervjun i Tyresöradion häromveckan hävdade jag att Moderaterna riskerar att hamna i en position av irrelevans under och bortom denna mandatperiod. Risken för detta är stor. Men M kan förhindra att så sker.

Egentligen står partiet, vid sidan om en nödvändig sakpolitisk utveckling, inför ett oundvikligt val: antingen kan M hålla fast vid villfarelsen om ett framtida allianssamarbete. Detta skulle betyda att vi under de kommande åren får se väldigt få utspel riktade mot C och L, allt för att försöka locka tillbaka dessa två partier till ett samarbete inför nästa val.

Det andra alternativet är att inse att brytningen mellan C och L å den ene sidan och M och KD å den andra är fullkomlig. Det finns inget att hämta i ett framtida samarbete eftersom partierna gör fundamentalt olika prioriteringar i de för Sverige mest avgörande frågorna. Detta är väldigt uppenbart i januariöverenskommelsen, och i årets första partiledardebatt påpekade moderatledaren att det inte är altanter och byggsubventioner som är det viktigaste att prioritera just nu utan migrations- och kriminalpolitiken.

Om M landar i den sistnämnda slutsatsen, att lämna C och L åt sitt öde på vänsterkanten, återstår att söka någon sorts samarbete med SD. Löst, informellt eller mer samordnat. Ensamma kan M och KD knappast uträtta särskilt mycket, ty något trettioprocentsparti lär M inte bli i nästa val.

Detta kommer inte bli någon enkel och smärtfri resa för Moderaterna. Protesterna kommer vara många och högljudda och avhopp ske. Men den måste göras om M ska förbli en relevant kraft i svensk politik. Annars lär resan nedåt fortsätta. Både för Ulf Kristersson och hans parti.