Vi är i renoverartagen hemma. Tak ska läggas och panel ska bytas. Det är stora kostnader för den som inte har handlaget att göra allt själv, men det finns en tillfredsställelse i att renovera sitt eget hus med sina egna hopsparade pengar.

Ska man tro vänstersidan i den politiska debatten är allt detta något som överklassen ägnar sig åt. Inte minst lyder kritiken mot ROT- och RUT-avdragen så. Jag är i grunden negativ till dylika avdrag eftersom jag hellre ser betydligt lägre skatter på arbete (sedan får folk lägga dessa pengar på vadhelst de önskar) och grundpriset tenderar att stiga när företaget vet att skatteavdraget gör att slutpriset ser mer förmånligt ut. Men oavsett inställning till avdragen, är de då rakt inget ”överklassavdrag” utan något som nyttjas av helt vanliga löntagare i lägenhet och villor.

Jämlikhet är ett begrepp som klistrat sig fast i den politiska retoriken. Även högern talar om jämlikhet numera, vilket får sägas vara en sorts kapitulation för vänsterns likhetsideal. Ty det socialdemokrater, miljöpartister och socialister menar med jämlikhet är knappast individuell frihet och egenmakt utan politiskt styrd likriktning.

Att ”gilla olika” gäller inte när det kommer till ekonomisk jämlikhetspolitik. Här ska de beryktade klyftorna utjämnas genom att vi som arbetar straffas hårdare ju mer vi tjänar. Det ska kort sagt inte löna sig för mycket att utbilda sig, arbeta hårt och anstränga sig lite extra. Ty då uppstår klyftor till dem som inte gör allt detta.

Tanken på att utjämna ekonomiska olikheter förenar de politiska blocken i Sverige men är socialistisk, det finns sålunda ingen som helst anledning för den som står till höger att omfamna den.

Till idén om att klyftor ska bekämpas kan vi addera föreställningen att det egna misslyckandet alltid är någon annans fel. Samhällets, inte minst. Det finns alltså något att peka på. Skolan var inte bra. Arbetsförmedlingen förmedlade inget jobb. Någon sade något rasistiskt. Socialtjänsten gjorde inte allt jag ville. Och det fanns, såklart, ingen fritidsgård.

Dessa föreställningar odlar ett vi och dem-tänkande. Vilket också är tanken. Den som inte är rik, den som inte når sina drömmars mål, har blivit snuvad på dessa av andra mer framgångsrika personer. Följaktligen är det inte mer än rätt att dessa individer får betala mer. Mycket mer.

Vänstern är skicklig på att odla dessa idéer och skörda frukterna av dem vid såväl valurnan som bidragskranen. Att säga till den som står utan bostad att det är ”marknadens” fel är populistiskt. Men effektivt. Att säga till den som är arbetslös att situationen beror på att andra har fått sänkt skatt har samma effekt. Det skapar en konstlad konflikt mellan olika grupper, just sådant vänstern lever av.

Allt detta kläs sedan i vacker retorik om ”jämlikhet” som även högern hakar på.

Hela jämlikhetsdebatten stinker av missunnsamhet, avund och konfliktsökande. Jämlikhet låter som en positiv idé, men det denna tanke ständigt kokar ned till i konkret politik är hårdare beskattning av vanligt hårt arbetande folk. Folk som behöver renovera huset då och då.