Busschaufförer i vissa så kallade utsatta områden ska utrustas med kroppskameror av säkerhetsskäl. UPS slutar leverera paket till vissa adresser i Malmö av säkerhetsskäl. Och i Alvik ser folk numera bara på när människor blir rånade. Det har blivit vardag.

Detta är blott några nedslag bland notiserna i nyhetsrapporteringen bara de senaste veckorna. Sverige är i förändring, om detta råder ingen som helst tvekan. Frågan vi bör ställa oss är om företrädarna för det etablissemang som lett denna utveckling nu också har fått de resultat de önskat sig. Eller om de, som det brukar kallas, bara varit naiva.

”Politik får konsekvenser i riktiga människors vardag” konstaterade Stefan Löfven för några år sedan. I ett replikskifte i riksdagen påminde Jimmie Åkesson om detta citat med tillägget ”det är väldigt många människor som kommer märka det nu.” Och så är det. Då handlade det om den vettlösa migrationspolitiken, men vi kan lika gärna ta antiterrorlagstiftningen (eller brist på densamma) som exempel. Eller hela rättspolitiken som fortsätter att leda till nedlagda brottsutredningar, misskötta våldstäktsutredningar och ett framväxande gangstervälde där kriminella ungdomar de facto styr och ställer i hela bostadsområden.

Det är oerhört stötande att se justitieminister Morgan Johansson klappa sig på bröstet i direktsänd TV för att ha ”löst flyktingkrisen” i Sverige och Mikael Damberg berömma sig för hur regeringen tar i med hårdhandskarna mot terrorism (fem år för sent) när de tillhör det parti som bär huvudansvaret för att så lite gjorts.

Vi ska vara rättvisa och konstatera att Socialdemokraterna inte ensamma bär detta ansvar. Den politik Alliansen drev under åtta år vad gäller migration, integration och rättspolitik har starkt bidragit till dagens situation. Men när S nu är inne på sitt femte regeringsår och fortfarande skyller allt på alliansregeringen som avgick 2014, är det lätt att bli lite trött.

Johansson är arketypen av en maktsosse: fullständigt skamlös i alla lägen. Skamlösheten fungerar månne i politiska debatter, men den biter förstås inte på riktiga problem i människors vardag. Vardagen där utredningar läggs ned trots att anmälaren fångat tjuven på plats och hållit fast denne i väntan på polisen. Där barn i 10-årsåldern rånas på telefon, plånbok och kläder av andra barn. Där ett svinaktigt beteende aldrig får några konsekvenser.

Svensk politik har under väldigt lång tid varit blind för något så simpelt som incitament. I allt från migrationspolitik till kriminalpolitik och inställning till tiggeriet har politiken haft denna blinda fläck. Om lagstiftaren inte förstår att människor i hög grad reagerar på incitament, kommer denne inte begripa varför vissa samhällsproblem har förvärrats.

Det tröstlösa i dagens situation är att politikerna helt enkelt verkar sakna förmåga att leverera. Som erfarna kunder på en fri marknad är vi vana vid att byta företag när vi är missnöjda. Demokratin är tänkt att fungera likadant, men dels måste vi uthärda i fyra långa år innan vi får chansen. Dels saknas det kraftfulla och trovärdiga alternativ som kan vända utvecklingen med start omedelbums.

Sannolikt är det så att de flesta inte ens vill vända utvecklingen, och om de vill det har de ingen aning om hur. Hela det politiska och mediala etablissemanget har i stället blivit samhällsklimatförnekare. De kämpar med näbbar och klor mot all tillstymmelse till kritik mot utvecklingen. De värnar Sverigebilden framför barns rätt att kunna gå hem från skolan utan att bli rånade eller tafsade på.

I detta läge skulle jag önska en ny politisk kraft byggd på lika delar vrede och hopp. Vrede mot det etablissemang som lämnat stratosfären och nu struntar fullkomligt i den skattebetalande befolkningen. Och hopp om att det faktiskt går att åstadkomma en förändring. Det finns krafter där ute som försöker, men det breda genomslaget har saknats.

Alla värnar vi vårt närområde, och när jag följer nyhetsuppdateringar i sociala medier om mitt eget ser jag sådant som jag inte riktigt förknippar med ett radhusområde i en rätt välmående svensk kommun: brinnande bilar och misshandlade och rånade mellanstadiebarn. Politikerna befinner sig på behörigt avstånd från dessa vittnesmål, men det är i dessa trådar som morgondagens valresultat växer fram.

I dag handlar politiken i allt högre grad om hur saker och ting uppfattas, inte hur de egentligen är. Historiskt kan vi se att det är just så regimer på dekis beter sig. Vilka slutsatser som kan dras av detta överlåter jag till läsaren att dra.

Tidigare bloggat:
Värderingskampen är på riktigt