Två år har gått sedan Rakhmat Akilov mördade fem människor och skadade fler med en stulen ölbil på Drottninggatan.

Dylika händelser brukar leda till årsminnesdagar. Men inte i Stockholm. Efter 24 månader är saken glömd. Månne tycker politikerna att händelsen stör Stockholms image.

Finansborgar- och oppositionsborgarråden ska lägga en krans på Sergels torg i vad som av staden beskrivs som ett ”privat initiativ”. Inget officiellt arrangemang, således, och därmed inget för de anhöriga och efterlevande. Det är ett märkligt beslut.

Terrordådet den 7 april 2017 borde aldrig ha skett. Akilov hade fått avslag och skulle utvisas. Han avvek som så många andra, höll sig kvar i landet och begick sedan det värsta terrordådet hittills på svensk mark.

Terrordådet blev ett sådant där ”hoppsan”-ögonblick för politikerna. Det visade att så kallade papperslösa inte enbart består av utsatta barnfamiljer och personer som utnyttjas i restaurangbranschen. Det finns även individer i denna grupp som vill skada andra människor och samhället som helhet.

”Vi kan aldrig garantera att det inte händer här” brukade Stefan Löfven säga innan det hände. Ingen kräver garantier, men det vanliga hederliga medborgare har rätt att kräva är att politikerna åtminstone bedriver en politik som inte underlättar för terrorister och kriminella att begå brott i Sverige.

Som vi sett i fallet med IS-bödlarna har svenska lagstiftare ändå gjort just detta. Sverige blev under Syrienkriget näst störst exportör av IS-terrorister per capita. Mördarna kunde i praktiken använda Sverige som kurort för att sedan återvända till kriget mot de otrogna.

De ligger alltid minst ett steg efter, våra politiker. Så kallade terrorresor förbjöds efter att de i princip upphört. Förslaget att förbjuda deltagande i och samröre med terrororganisationer (ett lagförslag så dåligt berett att det nu måste göras om) kom efter att IS besegrats. Politikerna tar ofta fram brandsläckaren när huset redan är övertänt.

Åter till frågan om illegala migranter. Sällan har det varit så lätt att fördela skuldbördan som just i fallet Akilov. Den svenska staten bär ansvaret för att en man som inte borde ha befunnit sig i landet kunde mörda fem människor. Sveriges riksdag bör bära hundhuvudet för detta.

Det passar sig därför synnerligen illa att landets justitieminister i intervju efter intervju skamlöst påstår att han ”löste migrationskrisen”. När en människa som inte ska befinna sig i landet begår ett terrordåd kan det knappast hävdats att någon kris har lösts. Ty även dådet på Drottninggatan är i grunden en fråga om migrationspolitik.

Den politiska lärdomen från terrordådet verkar tyvärr inte ha blivit att det är en rätt bra idé att hålla koll på vilka som vistas i landet. I stället har den formulerats som en typiskt menlös harang om att ”kärleken alltid vinner över hatet”. Den betyder ingenting, ty för dem som förlorade ett barn, en mor eller en pappa den där dagen har kärleken inte alls vunnit.

Allt vi vet är att det förmodligen kommer hända igen. Inte på samma sätt, inte på samma plats. Men det kommer att ske. Och politikerna lär vara ett steg efter åter igen.

Vad de kommer att säga? Att kärleken alltid vinner över hatet.