Moderaterna ska förnyas. Igen. Partiet har tillsatt en idépolitisk programgrupp som ska ledas av Europaparlamentarikern Christofer Fjellner. Ansluter gör även Alice Teodorescu, som därmed lämnar jobbet som politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Hon blir huvudsekreterare.

Att Moderaterna behöver en ny karta och kompass är knappast en överdrift. Sedan Fredrik Reinfeldt hastigt lämnade inte bara statsministerposten utan även jobbet som partiledare på valnatten 2014, har M varit ett vilset parti utan självförtroende. Reinfeldt lyckades under sina år avideologisera sitt parti fullständigt. När ledaren försvann fanns ingen ideologisk ryggrad kvar att hålla ihop resterna.

Två partiledarbyten senare har bilden av vad det gamla dominanta borgerliga partiet vill med sin politik inte klarnat. Tvärtom. Valresultatet skvallrade om en misstro mot den moderata politiken. Med all rätta.

Partiet som rustat ned försvaret, propagerat för fri migration och lagt armarna i kors i kampen mot grov brottslighet och terrorism ville plötsligt höja försvarsanslagen, ha flyktingstopp och anklagade den socialdemokratiska regeringen för flathet mot bovar och terrorister. Trovärdighetsmätaren har knappast skjutit i höjden under de senaste åren.

I sociala medier hörs nu hurrarop över att den bland konservativt och nationalistiskt lagda så populära Alice Teodorescu ingår i gruppen. Det finns skäl att besinna sig en aning. Gruppen leds alltså av Fjellner, liberal. Ingår gör även liberalen Gunilla Carlsson (ni vet hon som på en moderatstämma utbrast att hon älskade facket), Benjamin Dousa (som hamnat i verbalt bråk med Staffanstorps Christian Sonesson) och Mats Svegfors, tidigare VD för Sveriges Radio med avlägsen bakgrund i FMSF.

Någon tydlig ideologisk inriktning är det svårt att skönja enbart genom att titta på gruppens deltagare, och det är väl här Moderaternas problem åter blir så välbekanta. Partiet är splittrat i en liberal och konservativ halva. Så har det varit i decennier, men denna splittring har blivit ett problem i takt med att konfliktlinjerna i svensk politik förändrats.

Så länge konflikten med vänstern primärt handlade om skatter, syn på företagande och valfrihet i välfärden, var det tämligen problemfritt. Här kunde liberaler och konservativa enas utan större konvulsioner. Nu när konflikten handlar om migration, kultur, minoritetsfrågor och globalisering uppstår slitningar och nya allianser.

Liberaler krokar arm med vänstern i frågor som rör migration och minoritetsfrågor, konservativa söker sig till KD och SD för samhörighet i frågor som rör migration och kultur. I synen på globaliseringen ser M alltjämt EU som det självklara svaret. Med allt mindre trovärdighet.

Moderaterna kläms sålunda mellan KD och SD å ena sidan och C och L å den andra, och hittills har Ulf Kristersson visat att han inte har en aning om hur dessa klämskador ska hanteras. Opinionsraset fortsätter, och det är ganska bråttom nu att ge partiet en styråra.

För att överleva som politisk kraft behöver M åtminstone välja kurs i ett antal profilfrågor. Migrationen. Kulturkampen. Kriminalpolitiken. Gärna familjepolitiken och skolan också.

Så lär inte ske. Det nya idéprogrammet, som ska presenteras om två år, kommer med största sannolikhet bli en blandning av liberala och konservativa idéer, helt enkelt eftersom detta är vad M i själ och hjärta är. Partiet kommer således förbli splittrat. Många kommer hitta delar de gillar men ogilla andra delar så mycket att de inte kan rösta på M.

En sak vet vi: Sveriges öde avgörs inte av nästa jobbskatteavdrag. Det kan vara bra om även Moderaterna börjar ta in detta.

Tidigare bloggat:
En ny karta för ett nytt landskap