Sri Lanka har drabbats av en serie terrordåd i en omfattning som är svår att ta in både emotionellt och rationellt. I nuläget rapporteras närmare 300 dödsoffer och 500 skadade. Många är barn. Människor i kyrkor och på turisthotell har slaktats till frukost.

Enligt företrädare för den lankesiska regeringen ligger den militanta islamistiska gruppen NTJ bakom dåden, och allt tyder på att de haft hjälp av ett internationellt nätverk med tanke på hur omfattande och koordinerade attackerna var. Ett större antal sprängladdningar, placerade på folkrika platser, detonerade dessutom aldrig.

Omvärlden skickar kondoleanser i vanlig ordning. Men i motsats till när en Breivikinspirerad galning sköt ihjäl 50 människor i Christchurch på Nya Zeeland, är det försiktigare toner från delar av det västerländska etablissemanget denna gång.

Det är alltid talande att se reaktionerna. I västerländska medier som CNN och av amerikanska toppolitiker kallas offren ”Easter worshippers”, alltså påskfirare. Inte kristna. Skillnaden mot hur det lät efter Christchurchattacken är rätt slående.

I Sverige är det likadant. Knäppisar på Twitter hittar vi alltid, men inte bara där märks det. Stefan Löfven kallade exempelvis till pressträff efter Christchurch-dådet, men det ansågs inte nödvändigt denna gång. Offren i Sri Lanka var helt enkelt fel personer.

Beslutet att inte ens ta ordet kristna i sin mun kan möjligen förklaras med att somliga vill akta sig för att elda på ett religionskrig mellan kristna och muslimer. Men kriget är faktiskt redan här. Kristna är på väg att utrotas från stora delar av Mellanöstern och är en förtryckt minoritet på många håll. Brinnande kyrkor väcker ingen eller väldigt liten uppmärksamhet i Sverige.

När nazister eller andra vit maktgrupper begår dåd av det slag vi såg i Nya Zeeland byggs ofta en lång indiciekedja som kan sträcka sig ända till vanliga konservativa partier. Syftet är glasklart: att stänka ned alla till höger om vänsterliberalismen med blod från terrorns offer. Åsa Linderborg lyckades med konststycket att dra en röd tråd från Breivik till Timbro.

Tokvänstern utnyttjar varje tillfälle att brunsmeta sina politiska motståndare. Om högern gjorde likadant och inte var så artig, skulle den kunna bygga en kedja från Löfven och Fridolin via bidragsförsedda Rashid Musa till NTJ. Det skulle i alla fall inte vara mindre sann, ty det är apologeter av islamism och hederskultur som i förlängningen också ursäktar terrorns mekanismer.