Valåret 2014 stod Feministiskt initiativ på sin absoluta höjdpunkt. Alla ville vara feminister och partiet blev mediernas gullegrisar. Gudrun Schyman åkte land och rike runt och pratade feminism och intervjuades överallt. De utmålades som den goda kraften i kampen mot Sverigedemokraterna.

Medvinden förde Fi och Soraya Post ända in i Europaparlamentet och gjorde partiet till en utmanare om en plats i riksdagen med 3,1 procent av rösterna. Fi kom in i 13 kommuner och hamnade i den styrande majoriteten i bland annat Stockholm.

Fem år senare är bilden en helt annan. Schyman har avgått som partiledare och Fi är en slagen samling tokstollar som ingen längre tar på allvar. Resultatet i fjolårets riksdagsval (0,46 procent) och årets EU-val (0,8 procent) talar sitt tydliga språk. Förhoppningsvis och sannolikt var det sista gången vi behövde följa Fi:s valvaka i statstelevisionen.

Detta är ett parti som inte bara är extremt i genusfrågor, det är också hätskt antikapitalistiskt och närmast kommunistiskt i sitt tankesätt. Partiets andranamn i EU-valet Stina Svensson konstaterade i en debattartikel i vänsterpopulistiska ETC att ”[v]i ska inte värna vår nation. Vi ska riva nationsgränser, vi ska fördela vårt välstånd över hela världen.”

De flesta skulle nog fråga sig hur denna fördelning ska gå till när Fi samtidigt vill minska BNP-tillväxten genom minskat arbete och konsumtion. Men Fi förhåller sig inte till realiteter. Schyman har ju konstaterat att en budget som går ihop är att betrakta som ”kamrersliknande räkneövningar”, något Fi alltså inte sysslar med.

Fi, som Katerina Janouch kallar ”övervintrade fejkfeminister”, grundades 2005. De har hållit på ett tag nu och behandlats synnerligen väl av mainstreammedierna. Men nu är det förmodligen slut. Stjärnan har avgått och det är svårt att se hur Fi skulle kunna få samma skjuts i medierna en gång till.

Lisa Magnusson, som emellanåt skriver riktigt bra, konstaterar slagkraftigt om Fi:s död:

Den allra mest plågsamma sortens död är när den drabbade förblir helt ovetande, så som i skräckfilmen ”Sjätte sinnet”: Där stapplar de avlidna runt, alldeles förvirrade, och väver ihop sina egna bittra förklaringar till varför alla ignorerar dem. På samma sätt är det med Feministiskt initiativ.

Feministiskt initiativ må vara en slagen rörelse nationellt. Men ideologin – den extrema socialkonstruktivismen, maktanalysen och antiintellektuella approachen till vetenskap – lever i allra högsta grad kvar. Den återfinns i Vänsterpartiet, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och delar av socialdemokratin. Den finns på myndigheter, i frivilligorganisationer och företag.

RFSL:s hbtq-certifiering av arbetsplatser och verksamheter är ett bra exempel på hur dessa extrema uppfattningar och kvasiintellektuella idéer köps in med skattepengar. Certifieringen, som bygger på att de anställda genomgår en obligatorisk ”utbildning”, är en formidabel kassako för RFSL eftersom den endast är giltig i tre år. Sedan måste den göras om ifall kunden inte vill förlora sin certifiering och regnbågsflagga.

Jag har själv gått den, och den var precis så extrem som jag hade föreställt mig. I grunden handlar certifieringen om att förändra människors sätt att tänka. Att inte ”köna” någon, att se de diskriminerande strukturerna (och den vite mannens privilegium i allt) och att se på hbtq-personer på ett alldeles speciellt sätt. Kort sagt är den väldigt politisk.

Diskrepansen mellan RFSL:s framgångar, den ökade politiseringen av Pride och feminismen som statsideologi å ena sidan och kollapsen för det mest uttalat feministiska partiet å den andra, är intressant. Hur kan den förklaras?

Den extrema feminismen är huvudsakligen ett elitprojekt. Mig veterligen finns ingen färsk studie som mäter svenska folkets inställning till konsekvenserna av feminismens mest extrema värderingar – såsom språkanpassning, särskilda rättigheter och ökad osäkerhet kring könsidentiteten hos barn – men det skulle förvåna mig grundligt om det i de breda folklagren fanns en stor uppslutning kring dem.

Verklighetens folk är nämligen rätt jordnära. De flesta lever fortfarande i heterosexuell tvåsamhet med ett eller två barn. Villa, Volvo och vovve är än i dag betydligt vanligare än könsdysforiska kollektiv. De flesta har förmodligen aldrig ens träffat en så kallad icke-binär person. Randfenomen har kommit att uppmärksammas så till den grad att det är lätt att få intrycket att de flesta byter könsidentitet som andra byter underkläder, och att detta är helt normalt.

Av vuxna kan vi ändå förvänta oss att de kan hantera detta, även om skattepengar inte bör vara inblandade. I min värld får alla samtyckande vuxna leva precis som de vill och kalla sig vad de vill så länge de inte skadar någon annan.

Barn är ett annat kapitel. Det är när en extrem ideologi börjar tillämpas på förskolebarn som vi måste reagera. Inte minst av detta skäl är kampen mot denna extrema rörelse fortfarande lika angelägen att ta.