Det största hotet mot anständigheten och människovärdet i dagens Sverige är varken nationalismen eller Hanif Bali. Det är identitetspolitiken.

Denna giftiga pil träffar rakt i demokratins kärna: allas våra lika rättigheter. Därför är det anmärkningsvärt att påstått liberala partiledare omfamnar en dylik träskideologi och faller rakt i det socialkonstruktivistiska slukhålet.

Annie Lööf har sedan länge kommit ut som identitetspolitiker. Centerpartiet har sökt pressfolk ”med annan bakgrund än svensk” och Lööf själv gratulerade Rättviseförmedlingen på femårsdagen. Rättviseförmedlingen får skattepengar bland annat för att räkna svarta och vita huvuden i olika sammanhang.

När ledaren för landets största så kallade liberala parti på Twitter ondgör sig över sina politiska motståndares hudfärg och kön (”vita män”) blir det tydligt hur långt identitetspolitiken har lyckats nå. I dag är det bara konservativa, nationalister och klassiska liberaler som med emfas tar avstånd från och vill bekämpa identitetspolitikens inflytande i det svenska samhället.

Centerpartiet tycks däremot förlorat. Häromdagen skulle det anordnats en konferens in i riksdagen. Den skulle handla om afrofobi och islamofobi (ni kan ana ungefär hur det hade låtit). Rebecca Weidmo Uvell uppmärksammade saken. För inbjudan stod centerpartisten Abir Al-Sahlani, men seminariet måste ha godkänts av partiledningen. Plötsligt och lustigt ställdes konferensen in, officiellt med hänvisning till nya bokningsrutiner. Afrosvenskarnas riksorganisation tolkade det som att Centern ”vek sig fegt för de rasistiska krafterna”.

Att konferensen bara var dagar från att bli av säger en hel del om vad som nu sker i Centerpartiet. Addera några islamistiska nämndemän och ett antal andra incidenter och det blir tydligt att Lööfs parti har valt väg. En besynnerlig väg för ett parti som kallar sig liberalt.

I våra tider har socialkonstruktivismen slagit igenom med full kraft. På alla nivåer. Myndigheter och kommuner hbtq-certifieras (en guldgruva för RFSL eftersom certifieringen endast gäller i tre år). Språket anpassas efter denna nya tid. Barn indoktrineras redan i förskolan genom en ny läroplan där ”traditionella könsmönster” ska motverkas (något jag tack och lov inte sett något av på min sons förskola).

Det viktiga enligt denna tankevärld är inte hur du ser ut eller vem du är rent biologiskt – det är vem du identifierar dig som. Detta trumfar allt från biologi till rent och krasst sunt förnuft. Människor som följer denna lära till punkt och pricka anpassar sitt språk. Säger inte ”man” utan ”en”, frågar nya bekantskaper om de identifierar sig som man, kvinna eller ”något annat” innan de väljer tilltalspronomen. (Om någon frågade mig om jag identifierar mig som man skulle jag närmast ta det som ett påhopp. Vad antar de? Att jag är en havsörn?)

Det ironiska är att bakom en dimridå av öppenhet och tolerans bygger socialkonstruktivismen och identitetstänkandet i grunden på väldigt stereotypa föreställningar. Idén att vit+man per automatik innebär ett privilegium är ett sådant exempel. Den som ifrågasätter detta förenklade synsätt på mänsklig samvaro får ofta strukturella förklaringar kastade i ansiktet. Men även dessa är en paradox – ty det går utmärkt att även försvara dagens normsystem med strukturella argument. Och dessa normer ska ju ifrågasättas. Så varför tål inte normkritiken kritik?

Vi behöver komma bort från att se varandra som vandrade identiteter som kan förändras från en dag till en annan beroende på humör. Även om människan är betydligt mer komplex än att enbart vara kvinna och man – vi är även snickare, pappa, farmor, ultralöpare och ekonom – innebär det inte att vi kan byta könsidentiteter som vi byter underkläder och att detta i sig skulle vara eftersträvansvärt.

Vuxna kan bortse från dylika teorier, men skadan blir svårreparerad när det är barn som utsätts. I dag ser vi alltfler barn drabbas av så kallad könsdysfori, och det kan börja i väldigt unga år. Pojkar som får höra att de kan vara flickor om de vill och vice versa blir förvirrade. Såklart. Särskilt illa kan det gå i de redan så omvälvande och förvirrande tonåren där alla ifrågasätter sig själva på ett eller annat sätt.

Allt är inte förlorat. Det finns hoppingivande signaler att ta fasta på. Tecken på motstånd, om än passivt. Nyligen hörde jag det klagas från identitetspolitiskt håll att det pågår en ”backlash” på barnavdelningarna i klädbutikerna. De typiska pojk- och flickkläderna är tillbaka igen med full kraft medan de så kallade könsneutrala kläderna håller på att försvinna.

Förklaringen är förstås enkel: föräldrar i gemen köper inte könsneutrala kläder till sina barn och affärer vill, tro det eller ej, sälja sina produkter. Inte (enbart) vara politiskt korrekta.

Ett annat tecken är det växande folkliga stödet för Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som i nuläget samlar cirka 30 procent av väljarna. Om vi adderar Moderaterna för sakens skull, trots att partiet inte är obefläckat av samtidens socialkonstruktivistiska vindar, hamnar vi på 45 procent. Många väljare är inte feminister, bryr sig inte om hudfärg och kön och går inte omkring och gör maktanalyser av sin omgivning dagarna i ända.

Jag tror att vi kan vara på väg mot en brytpunkt nu. Kanske, kanske har genusideologin gått så långt att alltfler helt enkelt fått nog. Tappat intresset. Insett hur extrem denna ideologi faktiskt är när den tillämpas på samhällets alla områden.

Kanske är det den vanliga människan, som den förre KD-ledaren Göran Hägglund kallade verklighetens folk, som kommer få genusideologin på fall till slut.