Inför riksdagsvalet i fjol pumpade mainstreammedierna på allt de kunde för att klimatfrågan skulle få ökad uppmärksamhet bland väljarna.

Sveriges Radio hade en särskild serie tillägnad klimatet och lät därutöver forskare poängsätta partierna (någon som såg forskare poängsätta partiernas migrations- eller sjukvårdspolitik?). Extremistiska Naturskyddsföreningen har blivit något slags facit.

Föga förvånande är klimatfrågan minst lika het nu inför Europaparlamentsvalet. Det är ändå mer rimligt eftersom frågan är global. Desto mer bedrövande att se mainstreamuppfattningen i frågan.

Det hävdas att vi har tio år på oss att minska utsläppen radikalt för att hålla planetens temperaturökning under två grader. 2030 skulle det alltså vara kört. Då väntar i princip Harmagedon.

Vad föreslår då de partier som ställer upp på denna apokalyptiska prognos? Elcykelpremier. Flygskatt i vårt lilla land. Ett avdrag för att laga cyklar och skor. Och att fler ska köra elbil samtidigt som vi lägger ned kärnkraften i Sverige.

Skulle detta ”rädda klimatet”? Visserligen finns en målsättning om att minska de fossila utsläppen i EU med 40 procent till 2030, men i en tid när Kina släpper ut mer än USA och EU tillsammans och den ökningen dessutom fortsätter, vad spelar det egentligen för roll?

Den apokalyptiska retoriken möts inte upp med matchande åtgärder, vare sig i Sverige eller i EU. Den intressanta frågan här är varför. Varför föreslår inte Miljöpartiet, som är riksdagens mest klimatradikala parti, ett totalförbud mot alla utsläpp om det nu handlar om mänsklighetens överlevnad?

Om hundratals miljoner människor kommer tvingas fly sina hem på grund av klimatförändringar är väl folkliga protester i lilla Sverige mot höjda bensinskatter och förbud mot fossila drivmedel ett billigt pris att betala. Men nej.

”Det är dags att ha panik”, tycker klimataktivisten Greta Thunberg. I sak har hon, som så ofta, fel. Bra och rationella beslut fattas aldrig i tillstånd av panik. Men givet retoriken från våra mainstreampartier är det faktiskt just panik de borde ha. Läget beskrivs ju som så oerhört akut. Så varför avspeglas det då inte i de politiska förslagen?

Det finns två möjliga förklaringar.

Den ena är att klimatalarmisterna inte vågar gå fram med alltför tuffa åtgärder då det skulle skada dem politiskt. Partiets väl och ve sätts således framför mänsklighetens.

Den andra är att dessa politiker och aktivister blivit förälskade i sin egen klimatalarmism, innerst inne vet att den är kraftigt överdriven men försöker smida medan järnet är varmt och oron stor. Allt för att maximera röster och inflytande.

Den så kallade klimatomställningen rymmer nämligen också en hel knippe möjligheter till regleringar och förbud, sådant som socialister och gröna politiker blir alldeles till sig av oavsett politisk fråga. Klimatet är således en murbräcka för annat – somliga har redan föreslagit inskränkt demokrati ”för klimatets skull”.

Oron för klimat- och miljöförändringar är förstås inget nytt. När jag gick i mellanstadiet på 80-talet var det försurningen av våra sjöar och skogar som vi skulle oroa oss för. Allt var Polens och östblockets fel, fick vi veta. I dag är det den globala uppvärmningen.

Precis som då finns det alla skäl i världen att andas lugnt och inte få panik. Om man inte är klimatalarmist, vill säga. De får gärna ha panik. Och ångest. Någon måste ju lida för den stora saken.