Partiledardebatt. Ny uppställning med Annie Lööf och Jan Björklund vid sidan om Stefan Löfven och Isabella Lövin. Och ändå lät allt precis som det gjort de senaste fem åren. Förutom att Stefan Löfven slutat prata om skattesänkningar i varje mening. Varför händer så lite i svensk politik?

Jag har för vana att följa partiledardebatter, såväl de som hålls i riksdagen som de som arrangeras av statstelevisionen. Även i mellanvalstider. Kalla det min masochistiska sida. Ty tittarna vet att de inte kommer få lära sig något nytt, förutom möjligen ännu en kreativ oneliner.

Det enda nya var hur partiledarna var formerade, och efteråt kom medierna att rapportera att Jonas Sjöstedt minsann tagit Jimmie Åkesson i hand. Där har vi nivån.

Svenska partiledardebatter är ett fattigdomsbevis. Det finns korn av insikter här och var, men överlag låter allt förvirrande likt hur det har låtit de senaste fem, sex åren.

Ingen på JÖK-sidan kunde exempelvis förklara varför utländska dömda våldtäktsmän får stanna i Sverige. ”Det här är en feministisk regering!” brölade Isabella Lövin och trodde förmodligen att ännu en floskel satt där den skulle. ”Vi satsar mycket på polisen”, stammade Stefan Löfven när han fick frågan om hur den eskalerande gängkriminaliteten ska stoppas.

Jag kan inte komma ifrån känslan att landets politiska ledning i regering och riksdag ger blanka tusan i hur saker och ting egentligen är. Det viktigaste är hur de önskar att saker borde vara, något som sedan anpassas till den egna ideologin.

Verklighetsförnekandet blev särskilt illustrativt när vi såg att landets mäktigaste politiker debatterade klimat och miljö utan att Kina (som släpper ut mer växthusgaser än USA och EU tillsammans) nämndes en enda gång. Svaret på den så kallade klimatutmaningen finns alltså, enligt svenska politiker, i pyttelandet Sverige.

Partiledardebatten under söndagskvällen var JÖK-partierna första chans att inför en stor publik (få ser riksdagsdebatterna) presentera logiken i sitt samarbete. Sannolikt blev väljarna än mer förvirrade över vad det egentligen är för lallare som numera styr vårt land.

Lööf, Björklund, Löfven och Lövin tog alla avstånd från delar av den överenskomna politiken. Vilket är logiskt eftersom hela samarbetet är ett lapptäcke. Pyttipannapolitik, kallade Jimmie Åkesson JÖK-partiernas program. Där finns något för alla, men helheten är desperat hopslängd gegga i brist på något bättre. Gamla rester, helt enkelt.

Sverige tar emot näst flest asylsökande per capita i EU. Inte minst anhöriginvandringen bidrar till ett fortsatt högt inflöde. Detta kallar statsministern en politik ”i linje med övriga EU”. Han bedömer den rent av som ”långsiktigt hållbar”. Det går inte att ha förtroende för en man som ljuger så ogenerat varje gång han öppnar munnen.

Allt känns således igen. När Stefan Löfven skryter om hur hans regering har skärpt straffen framkommer sällan vilka marginella förändringar det egentligen handlar om. Detta är ett problem på nästan alla områden.

Först upptäcker politikerna ett problem alldeles för sent, och när det väl ska åtgärdas är de insatser som föreslås alltid förändringar i marginalen. Några månader skärpta straff här, några miljoner till rättsväsendet där. Ingen kan förvänta sig några resultat av ett dylikt duttande, så slutsatsen måste bli att politikerna helt enkelt inte vill ha en förändring. Inte på riktigt.

Stulen ur flödet.