Får man kommentera gatubilden eller blir det automatiskt ett uttryck för rasism och fördomar? Frågan måste ställas sedan Svenska Dagbladets Ivar Arpi överösts av kritik och insinuanta kommentarer efter en ledartext på ämnet.

DN:s Per Svensson var en av många som reagerade (via unvisit) och anklagade Arpi för oanständighet (att kalla människor för ”fiskmåshöger” är det uppenbarligen inte).

Precis som Arpi påpekar väcker Svenssons text nästan en känsla av nostalgi (dock ej positiv sådan). Dennes begreppsvärld och verklighetsuppfattning har nämligen inte rört sig en millimeter, trots de förändringar som Sverige genomgått bara de senaste åren. Det är nästan imponerande.

Till Arpis text kan vi lägga skribenten Kajsa Dovstad, som fått stor uppmärksamhet för krönikan om sitt så kallade ”Jimmie moment”. Begreppet beskriver en känsla eller ett ögonblick då man överväger att rösta på Sverigedemokraterna. Hon berättar om ett sådant tillfälle:

Det är en mörk, kall novemberkväll i Gävle. Bakom sjukhuset ligger miljonprogramsområdet Sätra, där läkarstudenter inkvarteras under praktikveckorna. Jag pulsar genom snön med min tunga väska, på jakt efter lite mat att köpa. Till slut hittar jag en butik med skyltar på arabiska utanför. Inuti är köttet märkt ”halal” på både arabiska och svenska. I frysdisken finns hela smådjur och på hyllorna står enorma förpackningar med linser. […] Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte.  

Dovstad berättar om en upplevelse som många, väldigt många, kan identifiera sig i. Samtidigt finns här en banalitet och en inskränkthet. Att inte känna sig hemma i en arabisk matbutik är knappast ovanligt eller konstigt för en svensk. Det ligger utanför mångas bekvämlighetszon vad matinköp beträffar.

Men det är knappast ett problem att det finns arabiska butiker med produkter som är främmande för gemene svensk. Diskussionen hamnar lätt på ullenhagska hallouminivåer här.

Däremot finns det något annat att dryfta: förändringen av Sverige. Ty detta går inte riktigt för sig att prata om ens 2019. Att lyfta frågan om att den förändring som den stora invandringen har inneburit också resulterat i en ökad invandringskritik, är enligt DN att ”passera en gräns”.

Arpi tar i något obekvämt som många (jag ser en hel del av dem i mitt flöde i sociala medier) tänker på och reflekterar över: svenska gator ser inte ut som de brukar längre.

Grundobservationen är sålunda tämligen enkel: gatubilden har förändrats, Sverige är inte vad det tidigare var. Det kan alla som inte bor skyddade i etniskt homogena områden med ursvensk befolkning se med egna ögon och uppleva varje dag. Den som påpekar detta behöver inte ha en vare sig rasistisk eller fördomsfull utgångspunkt, även om sådana naturligtvis också finns.

Ändå är det just så observationen har tolkats. Som rasism. DN:s Lisa Magnusson konstaterar (via unvisit) att ”Människors oro inför andras blotta uppenbarelse är inte högst förståelig, rationell ”invandringskritik”. Det är rasism.” Erik Helmerson i samma tidning instämmer (via unvisit).

Så här vilse i tanken har vi gått tidigare och nu gör Peter Wolodarskis publikation sitt bästa för att envist (i minst tre separata texter) vrida samtalet tillbaka till tiden före 2015. Som grädde på DN-moset kallar Magnusson tanken att rösta på Jimmie Åkesson för ”en stinkande brakfjärt” (apropå anständighet).

Den förändring som migrationen fört med sig i den svenska gatubilden väcker en begriplig känsla av att något har gått förlorat. Många känner inte igen sig i sitt land längre. Det är kontentan av observationen, som jag läser den. Det är ett neutralt konstaterande, men den som vill kan förstås utveckla observationen.

Tänk om det är så att de allra flesta vill känna igen sig i sitt land. Känna samhörighet. Trygghet. Denna hotas om inflödet av människor från främmande kulturer blir så pass stort att majoriteten pressas undan. Inte av arabiska matbutiker utan av personer med andra värderingar som tar större plats i det offentliga rummet och kräver särskilda rättigheter.

Det är så vi människor fungerar. De flesta av oss i alla fall. Vi vill känna igen oss i vår omgivning.

Den påtagliga förändringen av våra svenska städer och byar är en av flera anledningar till att invandringsmotståndet blivit en allt viktigare fråga runt om i landet. Så pass att den numera påverkar svenska val.

Detta beror inte på att svenskar är rasister eller mer fördomsfulla än andra folk, ty det är vi bevisligen inte. Däremot finns det även för svenskar en gräns för hur snabbt och på vilket sätt vi vill att Sverige förändras. Många har inte gjort kopplingen mellan stor asylinvandring under lång tid och ett land som förändras i grunden som en konsekvens. Nu börjar de se att ett plus ett blir två.

Avslutningsvis kan vi ånyo konstatera att de som misstänkliggör alla diskussioner om ett Sverige i förändring själva tenderar att vara bosatta i tämligen homogena svenska områden. Väldigt långt bort från både skjutningar och arabiska matbutiker. Enligt dem är mångkultur bra – på behörigt avstånd.