En debatt i Studio Ett i torsdags satte fingret på den liberala dogmatism som präglat delar av svensk politik under en tid, med synnerligen kännbara konsekvenser.

Bakgrunden var nationalekonomen och journalisten Micael Kallins två artiklar i Kvartal om effekterna av valfrihetsreformerna inom bland annat skola och sjukvård. Kallin är ytterst kritisk till vad han menar är ett blint ideologiskt och extremt experiment som gör Sverige unikt i världen.

I debatten säger Kallin, med adress Centerpartiet och Liberalerna, att ”vi har fått två populistiska partier i mitten som tycker att ideologin ska styra, det spelar ingen roll vad resultaten blir.”

Satt att försvara privatiseringarna i studion var Centerpartiets Martin Ådahl, mannen jag tillskrivit devisen ”klämkäckast vinner” (allt annat är ”att låta pessimismen sjunka ned över detta öppna, positiva land”). Det var ett bra val eftersom Ådahl personifierar just den liberala dogmatism vi fortfarande ser på migrationsområdet men också inom skolan och arbetsmarknadspolitiken.

Valfrihetsreformen har gett oss alternativ som Engelska skolan, dit barn köar i många år för en strukturerad undervisning. Men också Al-Azharskolan, där fyra tidigare styrelseledamöter dömts till fängelse för ekobrott. Samma skola blev rikskänd när TV4:s Kalla fakta avslöjade att den könssegregerar såväl idrotten som sina egna skolbussar.

Detta är också en konsekvens av valfriheten. Även om antalet konfessionella skolor i Sverige är få måste frågan ställas om det är rimligt att föräldrar segregerar sina barn i en viss religiös trosinriktning. Ett liberalt svar är ja, men då bör vi vara medvetna om konsekvenserna som nämns ovan.

Missförstå mig inte. Jag är för förekomsten av friskolor, privat sjukvård, äldrevård och en reformed arbetsförmedling i grunden. Men sådana reformer får inte genomföras medelst ett glatt humör allena, med naivitet och okunskap om mänskliga incitament. Vi har sett nog av misslyckade avregleringar och privatiseringar i Sverige som gett socialister mer ammunition i en strävan att förstatliga allt.

Det är aningslösheten och den ideologiska blindheten som retar mig. Att ingen förutsåg hur jobblotsarna skulle bli ett tillhåll för kriminella som vill utnyttja systemet och skattebetalarna.

Att fullvuxna människor på fullt allvar kan tro att ingen ljuger om sin ålder om vi gör det extra förmånligt att söka asyl och sedan inte ålderstestar dem som säger sig vara minderåriga. Att normalbegåvade kan inbilla sig att islamister inte skulle driva skola enligt sin tro om vi tillåter dem att göra det. Och så vidare.

Visst kan ideologin vara en kompass för att styra politiken. Men det räcker inte att vara god och glad som en kexchoklad. Politik måste bygga på konsekvensanalyser och mer än en gnutta sunt förnuft. Tro tusan att motståndet mot privatiseringar växer om konsekvenserna upplevs som negativa.

Även centerliberaler måste börja inse detta. Annars är det faktiskt de som är de extrema, inte vi andra.

Tidigare bloggat:
Gnosjöanda och önsketänkande