Den tidigare integrationsministern Erik Ullenhag kandiderar till partiledarposten för Liberalerna. Det som många av hans fränaste motståndare drömt om men kanske inte vågat hoppas på är nu på väg att bli verklighet. En vandrande karikatyr är på väg att ta över efter Jan Björklund.

Helt klart är det ännu inte. Liberalerna har en öppen kampanj mellan tre kandidater. Partiets medlemmar får nu ta del av tre olika visioner för L och bestämma sig för vilken de föredrar. Det är ett sunt sätt att lösa en partiledarfråga på, till skillnad från de påveval som Moderaterna och Socialdemokraterna ägnar sig åt.

Ullenhag har sin paroll klar: ett snällare Sverige. Ja, det land som har en av de mest generösa socialförsäkringarna, avgiftsfria mediciner till barn (vilket resulterat i att föräldrarna hamstrar hudlotion till sig själva), har haft de mest generösa asylreglerna i hela Europa och till och med är uttalat snällt mot kriminella ska alltså bli snällare.

Nyamko Sabuni har en annan ton. Hon låter snarare som en sverigedemokrat när hon sågar mångkulturalismen (även om hon kallar det mångkultur), säger nej till ökad anhöriginvandring utan försörjningskrav och vill att endast personer med asylskäl ska få stanna.

Sabuni säger i en intervju i Expressen angående asylpolitiken: ”Om man inte flyr undan ett krig eller är förföljd ska man lämna på en gång. Bara ut med de som kommer.” Detta är faktiskt att slå vakt om asylrätten, inte tvärtom (vilket är den gängse tolkningen).

Kandidatens uttalanden väckte naturligtvis uppmärksamhet. Så här uttalar man sig inte i Liberalerna, och Sabuni fick gå ut på Facebook och backa från i stort sett allt. Vilket reser frågor om hur genomtänkta svaren i telefonintervjun egentligen var.

Ullenhag har replikerat i samma tidning. Det språk som den förre integrationsministern använder – som att tala om ”mångfald” i stället för mångkultur och givetvis ”utmaningar” i stället för problem – är ganska avslöjande. Det är tydligt att Ullenhag är en kvarleva från Reinfeldt-eran, en övervintrad snäll-liberal vars bäst före-datum sedan länge passerat.

Ullenhag har varit borta från svensk inrikespolitik i flera år, och det märks. Han befinner sig mentalt fortfarande runt 2014, före migrantkaos, ensamkommande som slukar hela kommunbudgetar och akut bostadskris i hela landet. Många har omprövat sina ståndpunkter på grund av allt detta.

För Ullenhag är det som om inget av detta har inträffat. Han har tagit sin DeLorean och landat fem år framåt i tiden, oklar över hur en politiker förväntas bete sig. Således befinner sig Ullenhag fortfarande i den tid då det gick att ta halloumi som ett exempel på positiva aspekter av invandring.

Det är en smått bisarr upplevelse att läsa hans ”analyser”, varav en är idén att det ”underlättar integrationen om familjerna får återförenas” (apropå familjeåterförening). Detta hörs ständigt som argument, men ingen kan visa på hur integrationen fungerade bättre tidigare när asylpolitiken var kravlös och både familj och släkt fick anhöriginvandra utan motkrav. Det var ju då som alla bekymmer började byggas upp.

Ullenhag påstår, precis som Reinfeldt, att Sverige ”aldrig hade klarat sig” utan (asyl)invandring. Det vore intressant att få veta vad de menar hade hänt om vi fört en, låt säga, finsk migrationspolitik. På vilket sätt hade Sverige inte överlevt? Hade julgranen brunnit?

Ullenhag är arketypen av en politiker som enbart har antaganden, floskler och imbecilla analyser i sin verktygslåda. Det är svårt att tro att ett krisande parti som L kan anse att detta är svaret på partiets eller Sveriges problem. Men osvuret är onekligen bäst i ett parti som aktivt valde att släppa fram S och MP till Rosenbad.

Avslutningsvis kan konstateras att Ullenhags kampanjmotto toppar sökresultaten på Google. När denna text började skrivas fick dock den som sökte ”ett snällare Sverige” en elva år gammal Metrokolumn med samma rubrik som förstaträff. Skriven av Alexandra Pascalidou. Ibland faller bitarna på plats av sig själva.

Inte ens liberalpartister kan väl gå på det här? Var inte för säker.