Jag brukade bli topp tunnor förbannad över idiotiska insändare, debattartiklar och ledarstick. Det var denna ilska, kombinerad med svårartad skrivklåda, som fick mig att börja terrorisera lokaltidningen med insändare. Sedan föddes bloggverktyget.

Nästa steg var en lätt fascination över de uttryckta dumheterna. Hur var det ens möjligt att resonera på det där sättet? I dag känner jag mest uppgivenhet inför att samma dumheter och stolligheter fortfarande sätts på pränt och försörjer människor. Verkligheten biter bevisligen inte på vissa.

Under lång tid har jag försökt leka en lek. Vi kan kalla den ”Projekt Anders Lindberg: troll eller allvarlig?” För varje text och tweet från kontraindikatorn Lindberg jag läst har jag ställt frågan om han skriver på det sättet för att han på allvar tycker så eller för att han vill provocera och trolla.

Det har inte varit helt enkelt, men jag har landat i slutsatsen att det är en kombination av båda. Ibland är det rätt uppenbart att Lindberg är ute efter att reta sina mest ettriga kritiker, i synnerhet på Twitter där människor tenderar att skriva i affekt. Ofta biter de som hungriga laxar. Allt tyder däremot på att de längre ledartexterna är hans genuina och ärliga åsikter rakt av. Detta betyder alltså att Anders Lindberg inte är en konstinstallation – åtminstone inte en medveten sådan. Det gör honom dock inte mindre förbryllande.

Asylpolitiken är ett exempel där Anders Lindberg och en rad andra vänsterskribenter och förmenta liberaler inte har dragit några som helst relevanta slutsatser över huvud taget, vilket förbryllar mig givet hur situationen i Sverige har utvecklats och inte minst vad som hände 2015. Ingen kunde blunda för kaoset som då uppstod, men vi drog uppenbarligen helt olika slutsatser av det.

Miljöpartiet, som lever för idén att resurser är ändliga, upptäckte först mitt under det värsta kaoset 2015 att även Sveriges kapacitet att ta emot asylsökande faktiskt var begränsad. Slutsatsen som drogs var emellertid att vi därför måste bygga ut vår kapacitet för att kunna ta emot ännu fler i framtiden.

Detta miljöpartistiska ingångsvärde har bestått och delas av Vänsterpartiet, Centerpartiet, Liberalerna samt, i praktisk politik, även av Socialdemokraterna. I retoriken låter det som att S vill hålla nere asyltrycket på Sverige, men i praktiken är partiet ständigt öppet för åtgärder som tvärtom ökar det.

I stället för att bli ett avskräckande exempel som sätter fingret på vilka radikala förändringar som måste komma till stånd blev rekord- och kaosåret 2015 ett riktmärke för vad Sverige klarar av. Detta extremår med 163 000 asylsökande, varav 35 000 så kallade ensamkommande, utgör nu fond för diskussionen om vad som är ”hanterbara” nivåer av asylsökande.

Migrationsverkets prognos för året är 21 000 asylsökande, och eftersom det är mindre än 163 000 betyder det att allt är frid och fröjd. I denna märkliga slutsats tas ingen hänsyn till realiteterna på marken. Kommunernas ekonomi, bostadssituationen, segregationen, integrationen, den ackumulerade problematiken på samtliga områden ignoreras. Svensk migrationspolitik hålls gisslan av lågstadiematematiker.

Från och med nu underlättar regeringen och dess stödpartier familjeåterförening för så kallade alternativt skyddsbehövande, vilket innebär ett ökat söktryck. Migrationsverket skriver upp sin prognos för antalet anhöriginvandrare kort efter att regeringen hänvisat till den förra prognosen som bevis för att det inte kommer komma så många.

Dels innebär politiken naturligtvis att fler anhöriga invandrar, men på lite längre sikt kommer det sannolikt även göra Sverige än mer attraktivt att söka asyl i då fler grupper får ta hit sina familjer. Det kallas incitament, och det är så tröstlöst att Sverige fortfarande har en lagstiftande församling som inte begriper dess innebörd.

Vissa hoppades att kaosåren 2014-15 skulle skaka om svenska politiker. Det var emellertid enbart kortvarigt. Asylpolitiken har dessvärre blivit en helig graal som inte får störas av jobbiga realiteter.

Eftersom utgifter i en statsbudget är så lättidentifierade har regeringen sedan 2016 jagat kostnader för migrationen, men i verkligheten har finansministern bara knuffat över dem på kommunerna, vilket nu märks i rödmarkerade kommunbudgetar runt om i landet. Regeringen kan sedan maskera dessa med att utlova bejublade ”satsningar på kommunerna!”

Samhällsförändringar tar längre tid att märkas, vilket gör att socialister och vänsterliberaler med illa dold självgodhet hävdar att ”vi klarade det”. Som om vi sett det värsta av de problem som den många gånger bisarra migrationspolitiken fört med sig. Exempel på att detta inte är sant ser vi nästan veckovis nu.

Senast i raden är rapporten från TRIS (Tjejers rätt i samhället) som visar att 66 procent av tjejerna med utomnordiska föräldrar i Uppsala har oskuldskrav på sig. Etnicitet och religion är den viktigaste frågan för de föräldrar som har oskuldskrav på sina döttrar.

Detta är också Sverige 2019, även om somliga väljer att blunda för det eller babbla om ”patriarkala strukturer överallt”. Verkligheten biter nämligen inte på vissa. För dem fungerar ideologin och dogmerna som ögonbindel mot obekväma sanningar.