I Kina, ett land jag genom mitt val av partner har viss koppling till, stämplas kritik mot regeringen som illvillig ryktesspridning eller i värsta fall samhällsomstörtande verksamhet. Båda anklagelserna kan leda till husarrest eller fängelse.

Det kanske mest uppseendeväckande exemplet på hur de kinesiska myndigheterna försöker upprätthålla bilden av att allt är som det ska är tågkraschen i Wenzhou 2011. Eftersom det var ett snabbtåg, det moderna Kinas stolthet, som spårade ur och orsakerna tros ha varit konstruktionsfel beslöt myndigheterna att helt sonika gräva ned vraket och förbjuda kommentarer om det i sociala medier.

Vi är på väg i en liknande riktning i Sverige. Sanningen ska om inte begravas så i alla fall sminkas hårt. Som vi tidigare konstaterat handlar politiken mer om att bevara en bild av verkligheten än att faktiskt ta itu med reella problem.

Lotta Gröning konstaterar att ”i takt med att problemen ökar ses det närmast som en SD-aktivitet att kritisera regeringen”. Så galet har det blivit. Den som lyfter kritik misstänkliggörs. Vilken agenda har egentligen personen? Finns det SD-kopplingar? Går det att hitta rasism där någonstans mellan raderna? Vanligt folk håller på att bli politiska dissidenter.

Det är en knepig balansgång politikerna har att vandra. Å ena sidan måste Sverigebilden upprätthållas, en bild som säger att brottsligheten inte ökar, att samhällskontraktet inte alls är hotat, att ekonomin går spikrakt uppåt, att invandringen är lönsam och så vidare.

I denna strävan har politikerna även beredvillig hjälp från allehanda socialister och vänsterliberaler som gör sitt bästa för att håna alla som inte slår klackarna i taket. En av dem är Moa Berglöf, den legendariska talskrivaren åt den forne store statsministern. Hon skriver en hånfull text om oron för samhällskollaps efter att hon fått vänta i en halvtimme på sitt nya pass. Som om det var 30 minuters väntetid hos polisen som oroar människor i den pågående samhällsutvecklingen.

Å den andra sidan tävlar riksdagens partier i satsningar på polisen och att skärpa straffen. Enligt justitieminister Morgan Johansson gör regeringen just nu den största satsningen på polismyndigheten någonsin. I en debatt med Mattias Karlsson i Almedalen, för andra året i rad, framkommer hur regeringen ständigt spelar catch-up med oppositionen i fråga om skarpa förslag.

Senfärdigheten blir begriplig inte bara utifrån Socialdemokraternas bristande analysförmåga, som Karlsson riktigt påpekar, utan också i den där balansgången. Varför skulle en regering behöva satsa på polisen och höja straffen om allt är bra? Det är inte helt lätt att förklara för väljarna.

När kritik mot regering, riksdag och folkvalda nu har börjat stämplas som ”hat” i Sverige, måste vi fråga oss vart tusan vi är på väg. Har eliten blivit så känslig för kritik att minsta uns av folklig irritation, besvikelse och ilska ses som illojalitet och Sverigehat? Vänstern har börjat kalla sig för ”Sverigevänner” – som om en sverigevänlig politik handlade om att tala gott om landet, inget mer.

Relaterat till allt detta är Hanif Bali, den moderate riksdagsledamoten som retar gallfeber på vänstern. Han fick nyligen sin bil repad. Väl i bilen upptäcktes att även däcken var sönderskurna, vilket hade kunnat sluta riktigt illa eftersom Bali tillsammans med sin flickvän vid det laget redan var ute i trafiken.

Vänsterliberaler som Pernilla Ström (f.d. ledarskribent på DN), Sofia Mirjamsdotter (ledarskribent på Sundsvalls Tidning) med många flera har fördömt våldet mot Bali men de har alltid ett ”men” att komma med. Som att Bali själv innerst inne är ansvarig för de brott han utsätts för genom sin ”hatretorik” och genom att vara ”en svinpäls” (Ströms ord).

Maskineriet arbetar hårt nu. Regeringen och dess stödtrupper i och kring Centern och Liberalerna gör allt de kan för att värna rätt Sverigebild, misstänkliggöra alla som ifrågasätter den och till och med ursäkta våld mot förtroendevalda.

Det är ett svaghetstecken för den svenska demokratin att det politiska etablissemanget börjar se kritik och missnöje som illojalitet. Det är så, som någon tidigare påpekat, länder på dekis brukar bete sig.

Det fina hatet kommer alltid från vänster.