En 31-årig kvinna går med ett spädbarn i famnen mitt i Malmö en helt vanlig måndag. Några skott senare är kvinnan död och barnet har förlorat sin mor. Mamman är avrättad av en svartklädd person som springer från platsen med pistolen fullt synlig. Det är en vanlig förmiddag i Sveriges tredje största stad. Det politiska misslyckandet står skrivet i blod.

Antalet skjutningar som rubriceras som mord eller försök till mord har nästan fördubblats sedan 2012. Regeringen skryter om straffskärpningar och fullbelagda anstalter, men faktum är att hela samhället har släpat efter och låtit utvecklingen skena iväg. Den man som sköt kvinnan (det spekuleras i att det kan vara en hämnd mot barnets kriminella pappa, vilket om det stämmer lär utlösa fler hämndaktioner) började sannolikt sin brottsliga bana för många år sedan.

Vi har inget sätt att hantera kriminella 12-åringar som sprider skräck i bostadsområden och hotar grannar och föräldrar med våldtäkt och mord. Vi har inga medel att ta till mot 14-åringar som rånar och trakasserar jämnåriga så grovt och systematiskt att offrets familj tvingas flytta.

När de kriminella unga väl blir 18 år får de en fortsatt mild behandling av samhället genom straffrabatter och att fängelse i alla lägen undviks. Påföljden blir i stället ungdomsvård och samhällstjänst. Först när personen fyllt 21 år kan det bli tal om ett riktigt fängelsestraff. Vid det laget har många av dessa multikriminella redan anammat en kriminell livsstil, har mängder av brottsoffer på sitt rymliga samvete och är ofta bortom räddning.

Justitieminister Morgan Johansson kallar mördaren och hans likar för ”fega och avskyvärda odjur” (tänk på tonen, ministern!). Annie Lööf och Ebba Busch Thor blir lite religiösa och talar båda om ”mörker”. Stefan Löfven kallar det ”en ofattbart grym handling”. Och Mikael Damberg, inrikesministern, anser att det inträffade är ”omoraliskt”. Ja, visst är det omoraliskt att skjuta en småbarnsmamma i huvudet, det håller nog de flesta med om.

Vi ser ett högre tonläge från det politiska etablissemanget denna gång. Men sedan då? En lärdom efter alla år är att politikers hårda ord och besvärjelser inte är vatten värda, och det är uppenbart att regeringen inte har någonting att komma med den här gången heller. Att se politiker ta avstånd och bli upprörda duger inte längre.

Ändå undrar jag om inte just detta möjligen kan bli början på vändpunkten. Inte i betydelsen att regering och riksdag som genom ett trollslag begriper att de måste byta politik utan snarare att allmänheten faktiskt inser att vi inte kan ha dessa värdelösa politiker vid makten längre. Det behövs något nytt. Nya partier, nya krafter, nya idéer, ny politik.

Vi behöver ett järngarde bestående av partier och politiker som har förmågan att prioritera det allra viktigaste. Just nu har vi ett regeringsunderlag som ska fokusera på mer ledigt för barnfamiljer, friår och att göra det enklare att bygga altaner, för att nämna några delar av det så kallade januariavtalet.

Denna politik är närmast en skymf i detta prekära läge. De styrande har haft sin chans och försatt den. Det är dags för väljarna att sparka ut dem.

Läs även min text på temat på Aftonbladet Debatt:
Bara väljarna kan stoppa våldet nu