Stefan Löfven har sommartalat igen. Statsministerns tal är sällan en rolig historia, och denna gång bröt knappast mönstret. Svenska folket fick så här mot slutet av sommaren ännu en välriktad floskeldusch.

Det är smärtsamt uppenbart att Löfven på sitt femte år som landets regeringschef har lika lite att komma med som när han tillträdde. Han låter fortfarande som en oppositionspolitiker som beskriver hur bra allt ska bli bara han får makten. Nå, Socialdemokraterna har haft regeringsmakten sedan 2014. Poliserna är färre nu än då. Vårdköerna är längre. Sexualbrotten och skjutningarna är fler. Nu vänder dessutom arbetslösheten upp från en redan hög nivå.

Vi har sett vad regeringen Löfven kan åstadkomma i glödande högkonjunktur. Snart kommer vi bli varse vad den kan prestera när ekonomin vänder nedåt.

Mest besvärande för regeringen är ett växande missnöje hos alltfler svenskar som inte alls speglar maktpartiets självbild. Det är ett missnöje med vården, med skolan och med polisen. Kort sagt är många svenskar inte nöjda med vad statens och välfärdens kärna levererar trots resurstillskott, och det är något som inte kan åtgärdas genom en tilläggsbudget eller en ny skatt.

Detta vet Löfven mycket väl. Han vet också att regeringens verktygslåda är tom. Därför styr retoriken nu över till något som varken kräver pengar eller reformer: positivt tänkande. Löfven gillar inte att många medborgare är oroliga och pessimistiska. Han vill ”bryta bojor av negativitet och tvivel”, den store statsmannen.

Som bakgrund till denna önskan, och för att visa att Socialdemokraterna har lyft Sverige förr och kan göra det igen, gör statsministern en historisk tidsresa och sammanfattar:

Det var stark välfärd, det var jämlikhet, det var solidaritet, det var ansvar, det var ekonomiska skyddsnät som gjorde Sverige till ett av världen mest innovativa, mest framgångsrika, mest jämlika länder.

Löfven har en väldigt socialdemokratisk historiesyn. När han beskriver hur Sverige gick från ett fattigt till ett rikt land ignorerar han helt entreprenörers mod, ingenjörers uppfinningsrikedom och småföretagares hårda slit.

De individer som genom hårt arbete skapat ett välstånd för politiker att fördela finns över huvud taget inte i den socialdemokratiska historieskrivningen. För S var det den starka välfärden och skyddsnäten som gjorde Sverige innovativt. Fler borde fråga sig hur välståndet uppstod. Den som gör sin läxa kommer då även inse hur oförenlig en robust universell välfärdsstat är med den nu förda migrationspolitiken. Den ena förutsätter plikt före rätt för att inte braka ihop, den andra bygger på det rakt motsatta.

En konkret sak framkom faktiskt i samband med Löfvens sommartal. Regeringen vill att framgångsrika kommuner ska betala ännu mer till det kommunala utjämningssystemet. Vinnarna ska bli glesbefolkade kommuner, även om det finns frågetecken för vilken skillnad pengarna kommer göra givet hur många kommuner vi talar om. Förlorare blir som vanligt Stockholmsregionen, som får bidra med hälften av de tre utlovade miljarderna.

Socialdemokraterna ser riskerna med en upptrappad konflikt mellan stad och land. Sverigedemokraterna dammsuger upp före detta socialdemokratiska väljargrupper på landsbygden och växer i LO-kollektivet. Det nya utjämningssystemet kan dock mycket väl leda till en upptrappad polarisering mellan landets olika regioner. Det finns rimligen en smärtgräns för när även för rikare kommuner anser att de bidragit nog.

Därtill finns det mycket som bidrar till avfolkningen som regeringen helt enkelt inte kan påverka särskilt mycket. Banker som stänger sina kontor, lanthandlare som packar ihop och skolor som lägger ned bidrar samtliga till känslan av att vara lämnad i sticket. Då spelar det mindre roll om regeringens symbolpolitik innebär att vissa statliga myndigheter flyttar från Stockholm.

Den kommunpolitiska verkligheten en vanlig måndag morgon trumfar alla fagra löften och vackra tal om att hela Sverige ska leva. Löfvens positiva vibbar är en väldigt klen tröst.

Avslutningsvis hade det varit klädsamt om Löfven, ifall han nu verkligen vill rädda krisande glesbygdskommuner från röda siffror, inte belastade dem med ännu fler migranter och anhöriginvandrare att ordna bostad, förskoleplatser och sjukvård åt. Men det skulle ju förutsätta att Löfven faktiskt brydde sig på riktigt, och det är det nog få som tror efter fem år.