Att vi har ett polariserat politiskt klimat har blivit något av ett axiom. De flesta är ense om det, och få gillar det. Vem eller vilka som är orsaken till det träts det däremot om. Helt uppenbart är att tonläget successivt höjs, och precis som i en slamrig skolmatsal tvingas alla till slut skrika för att höras.

Den intressanta frågan är vad polariseringen beror på och vilka det är som har drivit på den.Polariseringen uppstår inte i ett vakuum. Ur mitt perspektiv är det socialdemokratin och ytterkantsvänstern som bär huvudansvaret för denna konflikt genom att i åratal ha utmålat liberaler och konservativa som avskyvärda människor.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen eskalerade allting. Då fick vänstern sällskap av vänsterliberaler i en gemensam kamp för att brännmärka, baktala, brunsmeta och fula ut motståndare som antingen tillhört fel parti eller bara profilerat sig ”fel” i vissa frågor (läs invandring, feminism, hbtq-frågor och identitetspolitik).

Detta har fått många att ge upp och lämna debatten helt och hållet. Det sociala priset har inte varit värt det. Andra, men betydligt färre, har utvecklat tjock hud och kämpar på i en tillvaro där fula påhopp och övertramp blivit vardag. Dessa få har börjat returnera sättet att debattera som vänstern använt sig av under så lång tid. Upprördheten har inte låtit vänta på sig.

Daniel Swedin på Aftonbladets ledarsida skriver en text som osar brist på självinsikt så att den nästan blir komisk. När politiker till höger biter tillbaka, när många väljare i sociala medier börjar försvara sig med samma metoder och föra resonemang i samma tonläge som vänstern, är det uppenbarligen inte lika roligt längre:

Om politik urartar till en värderingsstrid finns det inga utrymmen för kompromisser, överenskommelser och knappt ens några segrar. Politikens konflikter kommer inte handla om ekonomi och sociala frågor. Det kommer handla om vilken sorts människor vi är och vilken sorts människor vi anser att de som inte delar våra uppfattningar är. I stället får vi ett ställningskrig mellan politiker som håller sina väljare ilskna och missnöjda. Och det enklaste sättet att göra det är att misstänkliggöra andra politikers väljare och deras värderingar.

Vad trodde de skulle hända efter alla år av fula påhopp? Ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har hela debatten handlat om just vilken sorts människor dess företrädare och väljare är. Nu är mobbarna plötsligt ledsna över att motståndarna anammat samma retorik. Ursäkta om jag saknar förmåga att känna någon sympati här.

Denna förmåga att ryta ifrån, som i Sverige främst personifieras av moderaten Hanif Bali, har förmodligen förvånat mobbarna och utan tvekan retat dem något oerhört. De är inte vana vid att bemötas så. Borgerliga politiker och debattörer är av tradition artiga och snälltolkar gärna sina motståndare. Det värsta som kan hända för en folkpartist eller moderat är att en vänsterperson blir kränkt av något de sagt.

Därför ser vi Ulf Kristersson, som tagit på sig att ständigt vara den ”vuxne i rummet”, ofta bedyra att han inte misstror vänsterns goda vilja i fråga efter fråga. Han är bara oense om metoderna.

Vänstern å sin sida utmålar alltid högern som ondskefull och ogin mot människor. Enligt Aftonbladet får du inte ens gå till doktorn om Moderaterna bestämmer.

Att någon nyper tillbaka är således något av en chock för sossar och socialister. Det är därför de strider så hårt för att få Hanif Bali att bli persona non grata och helst utsparkad från Moderaterna. Hans popularitet gör att partiledningen tvekar än så länge, men det senaste angreppet på Carl Bildt lär ha knuffat honom närmare kanten än någonsin tidigare. Att som moderat riksdagsledamot angripa Helige Carl görs inte ostraffat.

Annika Strandhäll, Anders Lindberg, Jens Liljestrand och andra vänstertroll tycker att Moderaterna bör ta itu med Hanif Bali – det är även Aftonbladets ledarsidas officiella och ständigt återkommande linje. Som om någon av dessa hade Moderaternas bästa för ögonen och inte bara var ute efter att få bort en obekväm sanningsägare som spelar spelet som vänstern alltid spelat det.

Ty säga vad man vill om en person som Hanif Bali (hans språkbruk är exempelvis inte mitt) – men han har väldigt sällan fel i sak. Vare sig han kritiserar Margot Wallströms undfallenhet för den iranska regimen, påpekar gapet mellan Carl Bildts grandiosa självbild och hans faktiska politiska resultat eller klär av det socialdemokratiska hyckleriet i hedersproblematiken lyfter Bali fram korrekta fakta på ett underhållande och snärtigt sätt.

Just sakfrågor och vad som är rätt och fel har sedan länge upphört att vara relevant i svensk politik. Här handlar allt numera om personkonflikter – och vänsterns rätt att få bete sig hur som helst utan att någon biter tillbaka.