Det så kallade januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna är ett typexempel på en kohandel där alla säger sig ha fått något men där kontentan är att ingen part egentligen står upp för sin egen politiska uppfattning.

Detta blir allt tydligare ju fler gånger finansministern framträder i media. Senast hade hon oerhört svårt att förklara varför de ekonomiska klyftorna ökar i Sverige under en socialdemokratisk regering och varför hon tar bort värnskatten samtidigt som hon beskyller Moderaterna för stora skattesänkningar.

Andersson skyllde förstås på oppositionspartierna när hon stod där i Aktuellt-studion, men det var ett resonemang som lär ha gått hem hos rätt få tittare. Socialdemokraterna har suttit vid makten i fem år.

Jag kan respektera partier och personer som tycker åt helsike fel men som vågar stå upp för sina åsikter och inte kompromissar bort dem enbart för den berusande maktens skull. Personer med principer är emellertid ett utdöende släkte, i synnerhet i politiken.

Samtidigt är det lätt att förstå att principerna ibland måste prioriteras bort för annat. Inte för den politiska makten utan för den enskildes överlevnad. Jag ser allt oftare i mina sociala medier-flöden hur personer med hjärtat långt till höger proklamerar att de ger upp kampen. De loggar ut och slutar skriva om politik.

För dem är kampen inte värd priset längre. Inte värd hatmejlen, okvädningsorden och att detta i sistone går ut över de närmaste och kanske yrkeslivet. Familjen och försörjningen går först.

Få är immuna mot angrepp på familjen och yrkeslivet. Det krävs hård hud och en viss form av autonomi för att stå ut. Jag förstår helt och fullt dem som inte orkar. Som ger upp och låter trollen vinna.

Det går således att begripa varför så få vågar sticka ut. Det är nämligen varmt, mysigt och välkomnande inne i etablissemangsslottet. Moderatledaren Ulf Kristersson, som egentligen aldrig lämnat nämnda boning, tog ett jättekliv rakt in i dess epicentrum när han häromdagen berättade att han rekryterat Filippa Reinfeldt till posten som ”hbtq-politisk talesperson”.

Dels begriper jag inte varför en sådan behövs eller vad hon ens ska göra på dagarna, dels undrar jag om inte M är först med att inrätta en sådan tramspost. Det innebär i så fall att M inte bara följer efter vänsterpartierna utan faktiskt går före i att vara mest PK. (Inte för att det lär få vänstern att sluta upp med att likna Kristersson vid Hitler, det är ju så kul.)

Att människor tystnar bör ses som ett varningstecken. Vi klarar uppenbarligen inte av att mötas och pröva våra skilda uppfattningar mot varandra. Det är illa.

Sverige behöver ett öppnare politiskt samtalsklimat. Det har spårat ur när enskilda medborgare känner att de inte kan uttrycka sina åsikter längre utan att bli avstängda från sociala medier eller överhopas av påhopp mot både sig och sina barn. Tyvärr fortsätter det politiska och mediala etablissemanget att elda på konflikten, ironiskt nog samtidigt som de alla säger sig vara oroade över polariseringen.

Den uppmärksamme har säkert noterat att det finns dåligt och bra hat, och att det goda hatet tenderar att komma från vänster. Påhopp från vänster är vanligtvis sanktionslösa. De renderar inte i avsked, avstängningar eller krav på avståndstaganden. En radera tweet och allt är glömt och förlåtet. Inte ens när SSU skrek ”död åt sionismen” förmådde Stefan Löfven ta avstånd. Mainstreamedierna släppte frågan omgående.

Kanske kommer dagen då jag själv känner att nog är nog. Det finns trots allt så mycket annat i livet än att gräla med idioter i sociala medier. Att plocka krusbär och jordgubbar med sin son, exempelvis. Men jag befarar att min skrivklåda kommer tvinga mig att hänga kvar. I alla fall ett tag till.

Göteborgssosse spekulerar.