En tysk journalist under Hitlereran berättade i en intervju många år senare hur det journalistiska arbetet under regimens och i praktiken Joseph Goebbels allt striktare vägledning såg ut. Den gamle mannen såg tillbaka på en fin tid som journalist. Där och då tyckte han att han kunde skriva precis vad som helst, att han inte alls var särskilt begränsad.

Först när han många år senare gick tillbaka och läste vad han skrivit insåg han på allvar hur oerhört styrd han de facto varit. Journalisten hade, som är brukligt i regimer där sanningen är bannlyst, ägnat sig åt daglig självcensur.

Skribenten måste inkorporera regimens tänkande i sitt eget för att inte trampa snett och skriva sådant som kan leda till reprimander från regimen. När denna symbios mellan makten och pressen är komplett märker den enskilde journalisten inte ens hur styrd den är.

Visst är 30-talsreferenserna oerhört uttjatade vid det här laget, men ovanstående exempet är lika gångbart för alla totalitära regimer. Nu som då.

Sverige är inget totalitärt samhälle. Men sättet på vilket de mest tongivande medierna och de värdegrundsstyrda politiska partierna och organisationerna går i takt är direkt obehagligt.

Vinnarna i denna situation är alla som ingår i värdegrundsgemenskapen, oavsett om det handlar om politiska partier, organisationer, föreningar eller andra som sluter upp. De håller varandra om ryggen i alla lägen.

Däremot är det oerhört skadligt för landet, ty precis som i totalitära stater mår såväl befolkning som hela samhället dåligt av att sanningar sopas under mattan. Som Ystads Allehanda sammanfattar saken:

Barn rånas på värdesaker, äldre rånmördas för en bil, bomber sprängs i svenska städer. Samtidigt står statsministern och talar om Danderyd och Djursholm som nationens stora problem. Medierna gör en moderat riksdagsledamots twittrande till huvudsak.

Genom att titta på vad som ges men också vad som inte ges uppmärksamhet kan vi se när medierna och makten lever i symbios med varandra.

Mainstreammediernas fixering vid en enskild riksdagsledamots twittrande när den skulle kunna ägna tid och energi åt att granska regeringens misslyckade kriminalpolitik, skälen till varför så många kommunerna gör storförluster och mycket annat är absurd.

Under fjolåret såg vi över 300 skjutningar. Under årets första sex månader begicks 120 bombdåd. En analys visar att den cykel som ställdes framför en byggnad i Linköping innehöll ungefär 15 till 20 kilo sprängmedel. Kraften i explosionen gjorde att bilder tagna från platsen mer verkade föreställa Aleppo än en mellanstor svensk stad.

Här är vi nu. Regeringen har förlorat kontrollen över brottsutvecklingen och det ger knappt ens rubriker längre. Framför allt ställer ingen regeringen mot väggen med de jobbiga frågorna.

I stället lägger landets största morgontidning tid och resurser på att läsa Hanif Balis Twitter flera år bakåt i tiden. Är det journalistik 2019? Frågar du en journalist på DN eller Sveriges Radio kommer de svara att de minsann är både oberoende och ständigt granskar makten.

Det är allt färre som går på den valsen nu.