Vad händer med ett samhälle där den laglydiga delen av befolkningen ser hur kriminella profiterar på sin verksamhet och undkommer straff eller behandlas med silkesvantar om de väl grips? Jag snuddade vid frågan i en tidigare text. Men den är betydligt större än vad som fanns plats att diskutera då.

Det talas ibland om framväxande grindsamhällen, men som Malcom Kyeyune visat är det inte sannolikt att en sådan utveckling bli särskilt framträdande i Sverige. Våra samhällen går inte att skärma av på samma sätt som de amerikanska. Därför lär grindsamhällen bli ett randfenomen för de allra rikaste, främst lokaliserat till landsbygden och välmående storstadsförorter.

Däremot håller vi utan tvivel på att få ett mer slutet samhälle, ironiskt nog en logisk följd av att politiker av olika kulörer velat försvara ”det öppna samhället” ända in i kaklet. Göteborgs-Postens Håkan Boström konstaterar:

Grindsamhällen är egentligen bara den yttersta formen av segregation. Portkoder, staket, övervakningskameror är små steg på vägen som vi redan börjat ta – liksom viljan att bara vara granne med likasinnade.

Vi är sålunda redan på väg i den riktningen, även om Sverige kommer ta en annan väg än exempelvis Brasilien. Den generella välfärdsstaten kommer förhindra uppkomsten av favelor – skattebetalarna har öst miljarder över de så kallat utsatta områdena i många år – men segregationen lär bestå och stärkas likafullt.

Låt oss backa bandet för ett ögonblick för att illustrera hur den politiska debatten har förändrats. För tio år sedan hade vi en integritetsdebatt i Sverige. FRA-lagen röstades igenom under stora protester 2008, därefter följde IPRED-lagen och vips dog motståndet ut.

Datalagringen har varit en fråga som gäckat regering och riksdag, men där kom motståndet faktiskt från EU-domstolen, inte svenska folket. En lydig utredare konstaterade då att den svenska datalagringen låg i linje med EU-rätten och nu tycks EU slutligen ha accepterat detta.

Ett decennium senare pratar nästan alla partier om fler övervakningskameror och hemlig dataavläsning. Regeringen vill förbjuda kontantkort till mobiler eftersom polisen inte kan spåra dem och Moderaterna föreslår visitationszoner där polisen utan brottsmisstanke kan göra insatser.

Många går med på detta därför att de ser framför sig att det är andra än dem själva som kommer drabbas. Då missar de att vi genom att införa dylika åtgärder, vars effektivitet kan diskuteras, öppnar upp för ännu större ingrepp i framtiden. Utvecklingen mot ett massövervakningssamhälle går alltid stegvis. Befolkningen måste vänjas vid tanken på en åtgärd innan nästa kan vinna gehör.

Självfallet är det ingen slump att förslagen läggs just nu. Det finns inget bättre tillfälle att lagstifta om mer övervakning än i en tid av upplevd otrygghet. George W Bush drev igenom Patriot Act och mycket annat efter 11 septemberattackerna, då en hel nation var uppskrämd och hade sagt ja till i stort sett vad som helst bara regeringen lovade att stoppa framtida attacker.

Det som skulle behövas nu när kriminella härjar på gatorna, barn rånar barn och oskyldiga mördas i gängkriminellas spår är en politisk ledning som behåller lugnet och samtidigt förmår göra rätt prioriteringar (den sittande regeringen lyckas med ingetdera).

Detta inkluderar inte endast att skala bort att fluff som ingår i januariavtalet utan också att avstå från sådant som låter bra men som både lär ha begränsat effekt och bygger en väg till en polisstat. Sverige behöver faktiskt inte bli en polisstat för att hantera kriminaliteten – vi behöver först och främst se till att dagens lagar efterlevs, att domstolarna inte dömer under minimistraffet och att unga tas om hand och straffas redan direkt när de begår brott. Inte tio år senare.

Givetvis behövs även straffskärpningar och ökade polisiära befogenheter i vissa fall. Det är högst nödvändigt med en avskaffad straffrabatt för unga, avskaffade mängdrabatter, smartare polisiära arbetsmetoder (lär av andra länder) och mycket annat. Men framför allt skulle vi behöva förändra grunden i den svenska rättsstaten, vända på perspektiven från att tillmötesgå gärningsmannen till att ge brottsoffret maximal upprättelse.

Svensk rättvisa går i otakt med den folkliga moralen, och detta håller inte längre. Detta är en betydligt större förändring än att bara justera straffsatser. Endast Sverigedemokraterna har snuddat vid tanken.

Nu är varken tid för underdånighet mot kriminaliteten eller spända bågar som helt missar målet. Därför var det så bedrövande att se regeringens företrädare Morgan Johansson och Mikael Damberg under onsdagen står på en pressträff utan att kunna presentera någonting konkret förutom att de sju partierna visat sina ”ingångsvärden” i en kommande förhandling som fortfarande saknar ett datum. Regeringen saknar både hantverket och krisinsikten för att hantera situationen.

I gårdagens Studio Ett fick riksåklagaren frågan hur vi kunnat hamna i denna situation med nästan dagliga skjutningar, tiofalt fler per capita än Tyskland. Hon hade ingen aning. Kanske ville hon inte bli politisk, men resultatet blev att hon framstod som tappad bakom ett flöte. Även den med ett begränsat mått av förstånd förstår att Sverige har skapat denna situation genom att i decennier ha byggt upp utanförskapsområden med egna lagar och regler, områden som dessutom ständigt fyllts på med nya migranter. Arbetslösheten och bidragsberoende har varit mångfalt större i dessa områden i många herrans år utan att någon regering brytt sig nämnvärt.

Kriminalpolitiken har inte anpassats för att hantera den situation vi nu har. Socialtjänsten är inte anpassad att hantera multikriminella 13-åringar. Och svenska folket har knappt ens rätt till självförsvar. Hela samhället är helt enkelt oförberett för denna situation och famlar i mörkret. Centerpartiet vill ha en trygghetsberedning, men tiden för långa beredningar är verkligen inte nu.

Sammantaget visar erfarenheten att den kriminalpolitik som företräds av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ men som i praktiken varit officiell svensk politik i decennier är receptet för ökad brottslighet och ett i förlängningen mycket hårdare samhälle. Människor kommer försvara sig och sin egendom om de kan när det kniper. Den som kan kommer välja att segregera sig genom att flytta till vissa områden, vilket är en utveckling vi redan sett under en tid.

Det där sammanhållna svenska samhället som alla pratar om finns inte. Allt mindre tyder på att det kommer finnas i framtiden.