Drygt 6 av 10 svenskar anser att utvecklingen i Sverige går åt fel håll, enligt en mätning från Demoskop. Novus å sin sida frågade folket om det tror att barnen i Sverige kommer att växa upp i ett bättre eller sämre samhälle än i dag. 6 av 10 svarade ”sämre”.

Vilka slutsatser kan landets politiska ledning dra av dessa temperaturmätningar på stämningsläget i Sverige just nu? För posörer som Stefan Löfven spelar det sannolikt ingen som helst roll. Hans så kallade ledarskap har hela tiden gått ut på att säga rätt saker och låtsas ta problem på allvar, inte att faktiskt agera och få saker gjorda.

Under de första fyra regeringsåren tillsattes mängder av samordnare. Regeringen fick till och med en egen samordningsminister för att motverka segregationen. Mycket lite har hörts från Ibrahim Baylan sedan dess. Vilket är helt i sin ordning: syftet med dessa tillsättningar är inte att uppnå resultat utan att ge sken av att det görs något.

Nya myndigheter har vi fått också. Självfallet både en jämställdhetsmyndighet som ska trolla bort ojämställdheten och en myndighet mot segregation, Delmos. Allt är yta, inget är innehåll. Det blir inte mer socialdemokratiskt än så.

Samtidigt som regeringen tramsar vidare och bedriver gruppsamtal och försöker begrava allvarliga samhällsproblem i beredningar och kommissioner pågår verkligheten oförtrutet där ute. Människor skjuts ihjäl på öppen gata. Förbipasserande skadas av sprängdåd. Barn får i statstelevisionen information om hur de ska bete sig om någon knivrånar dem.

Föga smickrande. Men Löfven sitter kvar och kunde nog inte bry sig mindre. 

Jag skulle vilja ta Novus och Demoskops på allvar. De indikerar nämligen en sviktande framtidstro hos svenska folket. Nästan två av tre tror alltså att deras barn kommer få det sämre än de själva. Alla normala människor vill sina barn det allra bästa, så det krävs en del för att komma till slutsatsen att samhällsutvecklingen hindrar detta. Ett djupt tvivel, nästan ett förakt för rikets ledning.

Ändå går det inte riktigt att skaka av sig hur det politiska etablissemanget beter sig. Den enda nyktra analysen av valresultatet för ett år sedan var att svenska folket sparkade Löfven som statsminister. Hans parti gjorde det sämsta valresultatet på över ett sekel, hans regeringspartner föll nästan ur riksdagen. Förtroendesiffrorna för statsministern har varit låga hela tiden.

Gamla politiska motståndare kom till S-ledarens undsättning och räddade maktinnehavet i ytterligare fyra år. Inte bara socialdemokratiska utan även liberala medier är nöjda med januariavtalet. DN hävdar till och med att de fyras gäng har ett gemensamt projekt.

Vad detta projekt skulle bestå i är oklart. Regeringsförklaringen gav inget tydligt svar på frågan. Den var, som regeringsförklaringar ofta är, en beskrivning av hur paradiset ser ut. Därför saknade den också det allvar som skulle behövas nu. Posören Löfven fortsatte kort sagt sitt poserande.

Frågan är om någon i det politiska etablissemanget från höger till vänster försöker ta in vad ovannämnda mätningar egentligen skildrar. De illustrerar ett brett missnöje hos svenska folket. De blottlägger ett folkligt tvivel på om samhällskontraktet kommer hållas av motparten. Dessutom tycks det visa att svenskarna så sakteliga börjar bli krassa realister.

Om landets opposition tog Novus och Demoskops resultat på allvar skulle de påminnas om på hur svag is landets regering faktiskt står och hur bristfälligt dess stöd de facto är hos folket. Varje försök att jävlas med den sittande regeringen för att undergräva dess chanser att vinna nästa val måste tas i varje givet läge.

Sverige måste få en regering som vill göra något konkret, inte bara posera.