När fan blir gammal blir han religiös, brukar det heta. Vi skulle kunna parafrasera det påståendet med ett ”När problemen blir gigantiska, blir sossen realist.”

Alla, eller låt oss säga alla med rätt få undantag, blir realister när verkligheten förändras tillräckligt mycket. Det är en stegvis process.

Det var en regering där Miljöpartiet ingick som beslöt att införa gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och ålderstester på ensamkommande. För extra effekt skedde förändringen av migrationspolitiken bara månader efter att Stefan Löfven stått på Medborgarplatsen och sagt att hans Europa inte bygger murar.

Moderaterna blev under Fredrik Reinfeldts ledning ett politiskt korrekt migrationsvänligt parti som inte såg några baksidor med i praktiken helt vidöppna gränser. Sverige tillhör ju enligt den dåvarande statsministern alla de som kommer hit, inte oss som bott här i generationer.

Då var det ”avhumaniserande” att prata om hur många asylsökande Sverige kan ta emot. Nu lägger Moderaterna förslag om att sätta ett tak för antalet sökande till mellan 5 000-8 000 per år. Månne en liten revansch för dåvarande migrationsministern Tobias Billström, men framför allt ett steg mot att förflytta debatten i rätt riktning när regeringssamarbetet just har öppnat upp för ökad invandring.

Även på vänstersidan rör det på sig. Den senaste tidens skjutningar har till och med fått Aftonbladets ledarsida att reagera. Självaste kontraindikatorn Anders Lindberg ger tummen upp för brottsprovokation, hemlig dataavläsning och sänkt straffbarhetsålder.

Det skulle nästan vara läge att bli en smula optimistisk om en kursändring i svensk kriminalpolitik. Men innan vi når dit ser regeringen till att väcka oss med en robust knuff. Moderatledaren har krävt samling för handling. Inrikesminister Mikael Damberg bjuder in riksdagspartiernas gruppledare till samtal. Alla utom Sverigedemokraternas.

I SVT:s Agenda hävdade ministern att skälet till det beslutet är dels att han inte anser att S och SD delar värdegrund, dels att SD:s förklaringsmodell i kriminalpolitiken är ”för grund”.

Intressant då att Vänsterpartiet bjuds in. S står i dag betydligt närmare SD än V i kriminalpolitiska sakfrågor, där V som enda riksdagsparti konsekvent motsätter sig straffskärpningar och mer resoluta tag. Frågan är vad regeringen tror att Sjöstedts parti kan bidra med. De har ingen rimlig förklaringsmodell att komma med över huvud taget.

Regeringen och Damberg vet mycket väl att detta är rätt genomskinliga svepskäl. Aversionen mot SD är inte sakpolitiskt motiverad utan helt och hållet känslomässig.

Därmed sprack genast högtidstalen om ”nationell samling”, i synnerhet som inte bara M och KD utan denna gång även C och L protesterade mot att SD inte inkluderades. Sjöstedt var däremot glad som en lärka.

I slutändan lär det ha ganska liten betydelse. Resultaten av dessa samtal kommer bli magra, vilket ger SD chansen att fortsätta förvalta en bekväm och alldeles utmärkt oppositionsroll.

Statsministern pratade om samling, moderatledaren krävde handling. Vi fick värdegrundssamtalen 2019.

I ett akut läge väljer regeringen att posera och markera i stället för att agera. Det är skamligt och utgör bara ännu en påminnelse om hur olämplig denna regering är att leda landet.