De apatiska barnen då – könskorrigeringar nu. Det pågår något djupt problematiskt i Sverige.

I ungefär två decennier har fenomenet med apatiska barn funnits dokumenterat i Sverige. Totalt uppges det röra sig om runt ettusen fall. Att fenomenet endast dokumenterats här i en så pass stor omfattning borde ha tänt varningslampor hos de flesta.

I stället för ifrågasättanden spelade politiker, sjukvård och medier med. Ett fåtal personer vågade stå upp och ifrågasätta, men de fick betala ett högt pris.

Tidskriften Filters granskning som visar att barn av sina föräldrar tvingades att spela apatiska för att öka chanserna för familjen att få stanna i Sverige har bevisat det många anade redan för tio år sedan (se detta och detta inslag).

Spola fram några år till dagens stora innefråga: könsdysfori. Även detta kan ej ifrågasättas utan att bli misstänkliggjord. I Sverige springer vi nämligen åt samma håll, oaktat om det finns ett stup framför oss eller ej.

SVT:s Uppdrag Granskning tog en titt på vården för barn och unga som anses lida av könsdysfori i våras, nu kom uppföljningen till det inslaget. Det är ett växande antal som får behandling. Under 2018 fick 351 personer mellan 12 och 19 år stopphormoner utskrivet.

Det är alltså en liten grupp vi talar om. Men den växer. Louise Frisén, överläkare vid teamet för könsidentitetsutredningar (KID-teamet) vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm kan inte förklara den stora ökningen av fall med barn och unga som söker hjälp för sin könsdysfori. ”Jag är lika förbryllad som alla andra, vi förstår inte vad det beror på”, konstaterar hon i Uppdrag Gransknings reportage.

Tänk igen vad denna behandling kan göra med en 12-åring. Hur bra koll på sin sexualitet har egentligen ett mellanstadiebarn? Hur stor är inte risken att så unga barn påverkas av sin omgivning, av stämningar, av samhällsandan och en påhejande sjukvård i sitt beslut? Och tänk om barnet faktiskt ångrar sig några år senare? Vem bär då ansvaret för alltihop?

Regeringen har föreslagit att göra det möjligt för 15-åringar att operera sitt underliv utan vårdnadshavarens godkännande. Barn ska alltså själva kunna fatta ett så livsavgörande beslut, påhejade av såväl aktivister som en tillmötesgående sjukvård. Om det visar sig vara fel beslut? Trist för den som drabbas, tycks inställningen vara.

Förslaget bygger bland annat på en uppgift i en statlig utredning. Där hävdas att unga transpersoner tar sina liv i väntan på könskorrigerande behandling, en uppgift som inte går att styrka över huvud taget. Det är ett löst påstående, sannolikt från RFSL eller någon annan intresseorganisation som vill sänka åldersgränsen för denna typ av ingrepp.

Uppgifter från en självrekryterad panel väger tungt i en statlig utredning.

Uppdrag Granskning lyfter fram exempel på personer i 15-16-årsåldern som efter bara några veckors utredning och en handfull samtal förskrivs så kallade stopphormoner. Det är onekligen raskt marscherat.

Kalla mig gubbe eller gammaldags. Men jag tycker att denna utveckling är förfärlig. Det är barn vi pratar om. Barn som i någon mån offras på ideologins altare. Barn som slängs under bilen när det extrema Sverige vill framåt, forward, vorwärts.

Vi tillät att barn tvingades spela sjuka, trots att alla varningsklockor borde ha ringt. Det var barn som var så hungriga att de smet upp på nätterna och åt när ingen såg. Nu tillåter vi minderåriga att genomgå könskorrigerande behandling vars bieffekter kan vara hälsofarliga och där vi helt enkelt inte vet om behandlingen i sig får barnen att faktiskt må bättre.

Vad blir nästa stora grej? För något blir det, Sekt-Sverige kommer fortsätta skörda sina offer. Min gissning är att nästa stora ”aha”-upplevelse för allmänheten blir den absurt omfattande adhd-medicineringen av barn.

Läs även:
Rebecca Weidmo Uvell (om apatiska flyktingbarn)