Jag har följt partiledardebatter i många år och knappt missat en enda, såväl i SVT och TV4 som i riksdagen, under de senaste åtta åren. Med visst fog kan jag således hävda att det knappt har hänt någonting under alla dessa år. Det är bedrövande att skåda.

Innehållet har varit i stort sett identiskt. Det enda som har skiftat är vem som säger vad. Stefan Löfven låter i dag som Jimmie Åkesson gjorde för några år sedan när han pratar migrationspolitik. Ebba Busch Thor, som för övrigt vann debatten, låter som en gammelmoderat när hon pratar kriminalpolitik. Och Miljöpartiet har så smått börjat inse att det kan vara ett problem när folk utsätts för brott.

I övrigt? Stiltje. Inga nya idéer. Inga nya tankar. Samma gamla refränger. Vad är poängen med en debatt när den knappt går att skilja från debatter för tre år sedan? Är det för att politiska kommentatorer som Lena Mellin ska kunna analysera partiledarnas klädsel? Eller för att tittarna ska bli påminda om exakt hur omöjligt det är för det där gänget att lösa verkliga samhällsproblem?

Verklighetsresistensen är slående hos regeringspartierna. Det blev synligt i debatten om välfärden där Stefan Löfven på frågan om han kunde nämna en enda vårdreform som hans regering infört svarade att han på besök i Gällivare fick höra att de anställt två nya sjuksköterskor där. Många satt nog och väntade på en utläggning om Las också. Det blev även märkbart i debatten om kriminaliteten där Per Bolund slängde ur sig att regeringen infört ”världens hårdaste lagstiftning” mot våldtäkt.

Det är svårt att debattera mot personer som över huvud taget inte befinner sig i verkligheten. De är någon annanstans, på en plats där det uppenbarligen räcker med små justeringar och inte behövs några större förändringar.

”Vi har varit så framgångsrika så nu har vi faktiskt fullt i våra fängelser och häkten”, sade statsministern med illa dold stolthet. Den som ändå kunde skratta åt eländet.