Mycket har hänt sedan Jimmie Åkessons parti tog plats i riksdagen för snart ett decennium sedan, men analyserna av vad den fortsatta framgången beror på har stannat kvar på lågstadiet. Vissa tror fortfarande att om man inte pratar om SD eller invandring, kommer partiet som genom ett magiskt trollslag försvinna.

En sak är i alla fall tydlig: det sverigedemokratiska lyftet i opinionen på senare tid, även hos de traditionella mätinstituten, har gett stora delar av det politiska, mediala och kulturella etablissemanget skrämselhicka.

Som Viktor Barth-Kron konstaterar på Kvartal är förklaringen till SD:s tillväxt sannolikt inte särskilt komplicerad: ”SD är ett politiskt parti, inte ett väderfenomen, och att folk som stöder SD förmodligen oftast gör det av samma skäl som andra människor stöder andra partier: De sympatiserar med politiken, och uppfattar den som relevant.”

Därtill finns det han kallar ”oskuldsfördelen”, som innebär att SD olikt övriga sju riksdagspartier faktiskt inte kan lastas för den samhällsutveckling vi nu upplever. Partiet är ett verkligt oppositionsparti som genom att det aldrig testats i skarpt läge kan svära sig fritt från alla felbeslut och allt maktmissbruk som pågått genom åren.

Genom att SD har denna ganska unika roll kan alla väljare läsa in sina egna önskemål och förhoppningar i ett sverigedemokratiskt maktskifte. Men det innebär också att alla som hatar partiet kan göra detsamma från sin horisont.

Likt barnet som låter sin fantasi skapa och vässa klorna på monstret under sängen, arbetar nu socialister, socialdemokrater och vänsterliberaler för högtryck med att måla upp apokalyptiska scenarier i händelse av att Sverigedemokraterna efter nästa val tar plats i ett regeringsunderlag. Sölvesborg får tjäna som exempel för detta Harmagedon.

SD har fått en närmast mytisk ställning i svensk politik. Det spekuleras hejvilt om vad som skulle hända om de hamnade i regeringsställning. Vissa oroas över att deras barn, i de fall de härstammar från ett annat land, skulle utvisas.

Andra, som Jens Liljestrand, målar upp en direkt komisk bild. Normalt sett brukar jag inte återge vad denne man skriver, men i detta fall gör jag ett undantag. Hans kolumn illustrerar nämligen väldigt väl hur många där ute resonerar kring SD. Det märks i flödet dagligen och stundligen.

Liljestrand, som beskriver sig själv som ”en vit, kristen, gift, heterosexuell man med hög inkomst och fast anställning”, kommer få det toppen även om SD tar makten, tror han. Däremot är listan över vilka som skulle lida under ett SD-styre milslång:

Det vill säga judarna, muslimerna, hbtq-personerna, de ensamkommande flyktingbarnen, de som drunknar på Medelhavet eller dör en plågsam död i något kylutrymme, på alla ungdomar som längtar efter en rimlig klimatpolitik och alla som överlevt massmord och folkmord och förföljelse bara för att se fascismen och intoleransen gödslas i ett av världens fredligaste, rikaste och mest välfungerande länder.

Liljestrand anser visserligen att han skulle känna bitterhet och avsky över en SD-ledd regering. Att ha en sverigedemokratisk talman i riksdagen var ”som att bli analt penetrerad av en dalahäst”. Jag tror att Liljestrand är en av få som känner så starkt över vilka som är talmän.

Att se sverigedemokratiska ministrar företräda Sverige vore hemskt för Liljestrand. Nå, tänk då på alla oss andra som i decennier fått stå ut med allt från Olof Palme till Margot Wallström, Ines Uusman och Alice Bah Kuhnke. Som bara under de senaste åren tvingats genomlida presskonferenser med Åsa Romson, Morgan Johansson och Anders Ygeman.

Vi tvingas inte bara se och avlöna dessa hånflinande toppolitiker – vi måste också åse hur de till synes målmedvetet förstör ett helt land.

Liljestrand tillhör ett vänsterliberalt etablissemang som är så vant vid att alltid vara vid makten, att bygga diskurserna och styra samtalet, att blotta tanken på att förpassas i opposition är outhärdlig för honom.

Det är nästan tre år kvar till nästa val. Vanligtvis brukar opinionsmätningar i detta skede inte betyda någonting. Men uppenbarligen råder panikstämning både inom en splittrad socialdemokrati – där SSU nu anser att Sverige inte kan ta emot flyr asylsökande än landet kan integrera – och hos allsköns krönikörer och ledarskribenter som befarar att både menskonsten och vänsterdominansen inom public service är hotad.

Ibland önskar jag att farhågorna skulle besannas. Det skulle nämligen markera ett verkligt maktskifte, även om just frågan om kommunal konst är en petitess i sammanhanget.

Det troligaste är dock att det inte blir något egentligt maktskifte efter nästa val. Socialdemokraterna kanske förlorar regeringsmakten, men viljan till en radikal och nödvändig kursändring syns inte till inom borgerligheten. Detta illustrerar om inte annat att samtliga gamla allianspartier röstade för skattefinansieringen av public service. De vill ha makten, men de vill inte använda makten till att faktiskt genomdriva en 180-graderssväng.

Dels krävs onekligen att alla stjärnor står rätt för att M, KD och SD ska samla tillräckligt antal röster. Etablissemanget kommer slå med allt det har och använda alla knep i boken.

Dels är grundförutsättningen för ett maktskifte att Ulf Kristersson vågar ta steget och bilda en regering med eller med stöd av Jimmie Åkesson. Det är nämligen detta som krävs för att kunna åstadkomma förändring på riktigt. Men då måste Moderaterna sluta tro på monstret under sängen.