Staffanstorps kommun har länge retat gallfeber på vänstern och vänsterliberalerna. Det är en kommun som tillhör landets mest välmående, dessutom är den borgerligt styrd och kommunstyrelsens moderate ordförande Christian Sonesson har ingen beröringsskräck med Sverigedemokraterna. Nu har kommunen släppt en reklamfilm som fått dess ideologiska motståndare att slå bakut.

Filmen skildrar en välfungerande kommun där människor tar ansvar för varandra. Inget kontroversiellt, kan tyckas. Så brukar kommuner vilja beskriva sig själva för potentiella nya invånare. Men det håller förstås inte DN eller avgrundsvänstern med om. De upprörs nämligen över hudfärgen på de inblandade i filmen.

Allt handlar som bekant om hudfärg numera. Den vänstervulgäre Per Svensson (som myntat begreppet ”fiskmåshöger” om dem han inte gillar) kallar filmen för ett tecken på ”klassisk Heimatkunst” och tycker att det hela är ren ”skräckfilm”.

Nyligen berättade en kvinna i mainstreammedia att hon planerar att lämna Malmö för just Staffanstorp. Att hon var så öppen med att hon lämnar socialdemokratins skyltfönster för ett moderat dito svider förstås. Malmö är ju den mångkulturella smältdegel som borde fungera som inspiration för resten av landet – om politiken hade fungerat.

Vänsterliberalen Moa Berglöf kallar reklamfilmen för ”det vidrigaste jag sett på länge”. Hon syftar på att filmen släpps nära inpå den senaste tidens skjutningar i Malmö. För vanligt folk handlar det onekligen om trygghet, något det vänsterliberala styret inte klarar av att skapa.

Är det detta som skrämmer så? Är det alltfler svenskars jakt efter trygghet som får DN och allsköns folk till vänster att skrika ”rasism”? Att många söker sig bort från de multikulturella experimentzonerna till tryggare platser där de både känner sig trygga och hemma är en helt logisk utveckling givet hur Sverige har förändrats de senaste decennierna. Detta kommer´vi se betydligt mer av framöver, och då är det knappast bara Staffanstorp som blir vinnare utan många små och jämförelsevis trygga kommuner.

”Vi registrerar inte etnicitet, vi tänker inte på vilken hudfärg människor ska ha när vi gör annonser” förklarar Christian Sonesson bristen på hudfärgsmångfald i reklamfilmen. Tydligen har en kioskägare med invandrarbakgrund bytts ut mot en svensk med vit hudfärg. Förklaringarna kan vara flera, bland annat att kioskägaren kanske inte ville vara med i filmen eller att alla medverkande var skådespelare, vilket förstås underlättar i en dylik produktion.

Lite kan man fundera över hur den numera vänsterreaktionära DN reagerade på Socialdemokraternas reklamfilm inför riksdagsvalet, som bland annat visar en skola som i verkligheten är dominerad av barn till invandrade föräldrar men där balansen i filmen är den rakt motsatta. Ingen reaktion alls, såvitt jag minns. Inget om Heimatkunst eller Blut und Boden den gången. Det passade inte in i den identitetspolitiska förförståelsen av att rasismen endast finns inom högern och att ”bristande mångfald” är rasism, men bara från höger.

Så länge svenska politiker har ett brandsläckarperspektiv och är totalt oförmögna att göra konsekvensanalyser av sin egen politik, än mindre acceptera sitt eget ansvar för samhällsutvecklingen, kommer många svenskar att söka efter tryggare kommuner att bo i. En oas.