Det fanns goda förhoppningar om förändring när Sverige fick en alliansregering 2006. Göran Persson avgick på valnatten. Jag såg glädjetårar runt omkring mig på valvakan. Det omöjliga hade hänt.

Alliansregeringen sänkte skatterna för vanligt folk, vi fick konkurrens på apoteksmarknaden och hade vi fått behålla den utnämnda kulturministern kanske det hade hänt lite på det området också.

Så här 13 år senare är det lättare att se effekterna av Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. Jobbskatteavdraget åsido är arvet efter Reinfeldt förfärligt. Hans regering nedprioriterade de bärande stommarna i en nationalstat: försvaret, polisen, rättsstaten och gränsbevakningen. Konsekvenserna av detta ser vi nu dagligen.

Ingen vet hur det hade gått om Sverigedemokraterna inte kommit in i riksdagen 2010, men Reinfeldts kurs låg sannolikt klar oavsett. SD:s intåg fick honom bara att gå ännu längre då han som något slags markering ville föra en tvärtompolitik genom att göra upp med Miljöpartiet.

Reinfeldt var mannen som förde Moderaterna till regeringsmakten och upp till 30 procents väljarstöd. Ingen liten bedrift. Nu vet vi priset för dessa framgångar.

Sedan sin avgång har Reinfeldt varit selektiv med sina framträdanden. Det har nog varit klokt, för varje gång han öppnat munnen har han framstått som allt galnare. Minns talet om julgranar som brinner, som blivit en meme sedan dess. Det var alltså en före detta statsminister som svamlade om frånvaron av brinnande granar som ett bevis för att allt är bra i Sverige.

Senast i raden av famösa framträdanden var Reinfeldts lilla utspel på Kvalitetsmässan, där han påstod att tillit styr samhällsutvecklingen och att Danmarks nyupprättade gränskontroller mot Sverige är livsfarliga och ”bara kommer leda till nya krig”. Inte ett ord om anledningen till att vårt grannland upprättat kontrollerna (det är alltså fråga om stickkontroller, inte att ”kontrollera varje svensk” som Reinfeldt raljerande påstod). Inte ett ord om hur samhällsutvecklingen faktiskt ser ut med bombdåd och avrättningar på öppen gata mitt på förmiddagen.

För varje gång den förre moderatledaren spårar ur på detta sätt blir det lite begripligare varför hans regering förde den politik den förde. Varför regeringschefen själv tillrättavisade ministrar när de tog ordet ”volym” i munnen. Varför han själv var huvudansvarig för den migrationspolitik som nu tvingar kommun efter kommun  att spara på skolan och omsorgen.

Vi vet helt enkelt lite mer nu. Karln är galen, helt enkelt. En galen man var svensk statsminister i åtta år. Han fortsatte nedmonteringen av försvaret, underlät att stärka polisen, öppnade upp den svenska gränsen samtidigt som det blev allt lättare för illegala migranter att både stanna i Sverige och ta del av skattefinansierad välfärd (Rakhmat Akilov tackade och tog emot).

Under Reinfeldts ledning växte antalet så kallade utanförskapsområden lavinartat. Socialdemokraterna och vänstern skyller på jobbskatteavdraget, men alla sansade människor begriper att migrationspolitiken har betydligt mer med saken att göra. Dessa problem har ackumulerats i flera decennier.

Effekterna av Reinfeldts politik har vi bara börjat se. 20-talet kommer bli värre, mycket värre, eftersom vi då kommer se resultatet av de sista Reinfeldt-åren och de första Löfven-åren när den nya generationen kriminella unga börjar sina karriärer samtidigt som konjunkturen viker.

I dag är många som tidigare var positiva till Reinfeldt desto mer kritiska. Moderatledaren Ulf Kristersson har till och med bett om ursäkt för den tidigare moderata politiken och därmed indirekt för Reinfeldts verk.

Jag tror att vi måste betrakta Reinfeldt för vad han var och fortfarande är: en samhällsförstörare och en farlig person. Han kanske inte uttalat vill se Sverige brinna, men det är konsekvensen av hans politik. Vi kan notera att han inte ångrar någonting.