Spekulationerna om Stefan Löfvens förestående avgång fick inte mindre näring av att ännu en av hans ministrar nu hotas av misstroende i riksdagen. Denna gång utgörs hotet av den udda kombinationen Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna.

Regeringen ska nu tillsammans med sina stödpartier försöka reda ut hur röran runt Arbetsförmedlingen ska hanteras och lägga fram ett förslag senast på tisdag. Annars faller arbetsmarknadsministern. Löfven säger att han vill förhandla saken med M och KD, men det vill inte de. V-ledaren Jonas Sjöstedt efterfrågar däremot förhandlingar, men det förbjuds Löfven då det i januariavtalet står att V inte ska ha något inflytande.

Januariavtalet är i grunden ett enda stort önsketänkande fångat på papper. Just förhandlingsförbudet med V visar hur barnslig och absurd svensk politik blir när förpubertala besserwissrar som Annie Lööf får makt. Centerpartiet behandlar nu V på samma sätt som alla partier hela tiden behandlat SD. Som om det senare skulle ha visat sig fungera. Sådant som skulle gå att lösa i en förhandling ignoreras. Poserandet är viktigare.

Samtidigt som det gnabbas om Arbetsförmedlingens framtid, fortsätter verkligheten att göra sig påmind utanför våra fönster. Den 5 december konstaterade Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell att det skett tre dödsskjutningar på mindre än 24 timmar.

Regeringen, paralyserad av Sverigedemokraternas framgångar i opinionen, orkar inte ens uttala sig längre. Den hoppas sannolikt att problemet ska lösa sig av sig självt nu när polisen kraftsamlar i Malmö. Helst lagom till valet.

Detta är förstås en naiv förhoppning eftersom grundproblematiken fortfarande inte adresserats. Vare sig migrations- eller kriminalpolitiken har lagts om. Allt fortsätter som vanligt. En nedgång i våldet kommer oundvikligen att mötas av en uppgång senare.

Kanske, kanske finns det lite hopp på sikt. Efter att först Ebba Busch Thor och nu Ulf Kristersson träffat Jimmie Åkesson på tumanhand, där just migrations- och kriminalpolitiken diskuterades, får förhandlingsförbudet med SD sägas vara historia. Dessa tre partiledare lär märka att de har en samsyn i fler frågor än de kanske velat tro. Framför allt i de för Sverige just nu avgörande frågorna.

Många oroas av SD:s opinionsframgångar. Det ironiska är att just dessa personer och partier är minst benägna att lösa de samhällsproblem som gör att SD växer. De har tvärtom blivit SD:s mest pålitliga valarbetare.

Sofia Mirjamsdotter tycker att Sverige svartmålas, läget är inte alls så allvarligt i Malmö. Egentligen. Aftonbladets ledarsida vill ha en mer generös invandringspolitik, och nickar instämmande när skojaren Sandro Scocco påstår att Sverige behöver fördubbla invandringen. Socialdemokraterna håller på att fullständigt kompromissa ihjäl sig i januarisamarbetet och får egentligen ingenting gjort.

Att som Expressens ledarsida påstå att väljarna bara bedriver signalpolitik mot de övriga partierna är dock att underskatta de bakomliggande orsakerna till SD:s exempellösa tillväxt. Visst lär en del väljare gå tillbaka till sina gamla partier om de svänger i för dem viktiga frågor, men många som gått till SD lär aldrig vända tillbaka igen.

Dessa väljare har funnit en ny politisk hemvist och sannolikt också kommit att göra en politisk analys som de gamla maktpartierna inte ställer upp på (åtminstone inte än). De känner sig svikna av dessa etablissemangspartier, och inte utan god anledning.

I den ovan länkade intervjun med Scocco påpekar han att alla frågor kommit att handla om migrationspolitik. Han säger det med en viss irritation i rösten. Sanningen är dock att alltfler ser hur olika politikområden hänger ihop och påverkar varandra. Detta är en ny insikt för många svenskar, som verkar ha levt i villfarelsen att samhället består av stängda system.

Många av de problem vi ser i dag hade gått att undvika med en annan migrationspolitik. Det vi nu upplever är resultatet av decennier av konstanta felanalyser och snedtramp. Varningstecknen fanns där redan för 25 år sedan. Men det politiska och mediala etablissemanget blundade för dem.

Vi kan notera att skillnaden nu är att etablissemangspartierna börjat prata om dem. Men de är uppenbarligen ännu inte redo att vidta rätt åtgärder för att lösa dem.

Det är tryggt i Malmö, hälsar Sofia Mirjamsdotter.