När såväl den miljöpartistiska kulturministern som den socialdemokratiska statsministern går över alla gränser och använder Förintelseöverlevare som slagträ för att komma åt en moderat partiledare visar de hur desperat och pressad regeringen är. Ulf Kristersson och den övriga oppositionen bör ta dessa angrepp som en intäkt för att de valt rätt väg.

Medan både LO-anslutna och gamla S-väljare i stort flyr till Sverigedemokraterna söker det gamla maktpartiet desperat efter förklaringar och lösningar. Än så länge har jag inte sett särskilt många socialdemokrater lyckas med annat än rent önsketänkande i sina analyser. SD betraktas fortfarande som ett oväder som kommer dra förbi.

”Prata mindre om invandring så slutar SD växa”, fantiserar Anders Lindberg. ”Satsa på välfärden och höj skatterna”, proklamerar Daniel Suhonen. Det tycks finnas en önskan om att en stor välfärdssatsning ska få väljarna att komma tillbaka. En klassisk vänsteranalys, men knappast gångbar i dag när konflikten handlar betydligt mer om migrationens påverkan på såväl välfärd som trygghet.

För Socialdemokraterna var den senaste SCB-mätningen isande läsning. Nedbrutna siffror visar att SD passerat S bland LO-anslutna män och snart är störst i hela LO-kollektivet. S är egentligen bara stora i två grupper: utrikes födda och personer utan utbildning. Stödet från utrikesfödda liknar det från fornstora dagar, 42,2 procent.

När S i retoriken förespråkar en stram migrationspolitik men i praktiken bedriver motsatt linje gör de det således fullt medvetet. De fyller på med väljare. Detta är ingen ny eller revolutionerande slutsats, vi har kunnat se det under lång tid. När i stort sett alla andra grupper sviker det gamla arbetarepartiet, blir lågutbildade invandrare allt viktigare.

Ändå har det inte räckt för att skapa en trygg bas att regera på. Hittills har i stället decemberöverenskommelser och januariavtal, båda lika absurda till sin konstruktion om än på helt olika sätt, räddat regeringen kvar vid makten. Det ska inte uteslutas att det finns en februarikartell och en marsdeal kvar också innan verktygslådan gapar tom på desperata åtgärder.

Till slut måste ändå denna regering falla. Den klarar inte sitt grunduppdrag att skydda svenska folket och värna Sveriges intressen. Den klarar inte ens av att hålla vapnen inlåsta på regeringskansliet. Löfvens regering har sedan länge slut på idéer. Allt handlar om att klänga sig kvar vid makten och genomföra ett januariavtal som allt färre väljare tror på och som retar gallfeber på de egna.

Känslan påminner om den när Göran Persson regerat sönder sig 2006. Skillnaden är att Sveriges problem inte alls var lika akuta då som de är i dag.

Om eller när Löfven faller drar han med sig sina samarbetspartier vilket i praktiken lämnar endast ett realistiskt alternativ: en koalition mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det skulle i bästa fall kunna bli en nystart för landet. Förutsatt att de lyckas med det som tidigare regeringar misslyckats med, nämligen att åstadkomma förändring på riktigt. För detta lär det krävas en stabil majoritet i riksdagen.

Om Sverigedemokraterna tar plats i eller får inflytande över nästa regering kan två saker hända: å ena sidan kommer väljarna se att vänsterns och vänsterliberalernas gälla varningsrop var överdrivna och att det inte byggdes nya koncentrationsläger på den skånska myllan. Å den andra kan väljarna också komma att se att inte heller SD kan trolla bort samhällsproblem som vuxit fram under decennier.

Det sistnämnda skulle kunna leda till en besvikelse som får många väljare att se sig om efter andra alternativ utanför riksdagen. Vilket i sig vore önskvärt. Men om koalitionen tvärtom lyckas trycka tillbaka kriminaliteten, kraftigt minska asyl- och anhöriginvandringen och skapa en ny diskurs i bland annat kulturpolitiken, kan Sverige komma att bryta med den gamla vänsterliberala hegemonin på riktigt.

Johan Hakelius skriver på temat trovärdighet i Fokus och konstaterar:

Väljarna är i grund och botten pragmatiska och ofta rationella. Om samtalen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna resulterar i politiska initiativ som erkänner de problem vi har och lägger fram rimliga lösningar på dem, kommer det att bli avgörande. Trovärdighet slår helt enkelt adjektiv. Och det är precis på den punkten regeringen och dess stödpartier nu har sitt största problem: de saknade redan trovärdighet i flera centrala sakfrågor. Nu börjar deras trovärdighet som regeringsalternativ svaja.

Att Ulf Kristersson till slut, drygt nio år efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, tog ett samtal med dess partiledare visar på en tillnyktring. SD behövde passera Moderaterna i alla opinionsmätningar innan moderatledaren gjorde det många av hans partivänner väntat på i flera år.

Det är ett litet steg men ett viktigt sådant. Endast så här kan Kristersson börja bygga trovärdighet som en blivande statsministerkandidat. I senaste valet var han det endast på papperet. Allianspartierna hade ingen gemensam linje för hur de skulle förhålla sig till SD och var inte överens i migrationsfrågan. Resultatet blev en kollaps inför öppen ridå när gamla kollegor röstade nej till en moderat statsminister och hoppade upp i Stefan Löfvens knä.

Detta fiasko kan inte upprepas. Därför är det utmärkt att såväl KD som M nu har börjat tala med SD. De har två och ett halvt år på sig att formera ett trovärdigt regeringsalternativ som har seriösa lösningar på dagens största och mest akuta samhällsproblem.

Entusiasmen för den sittande regeringskonstellationen är kall i befolkningen och som bäst ljummen i de inblandade partierna. Detta kan ett oprövat men därför mer spännande alternativ, M-KD-SD, utnyttja. Men då måste de bli konkreta i vad de vill åstadkomma tillsammans. Att låtsas om något annat än att de vill regera ihop blir bara fånigt.

Vänstersidan kommer fortsätta spela rasistkortet vid varje tillfälle den får. Koleriska ledartexter, urflippade Twitterutspel och konstanta övertramp i debatten är något Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson får räkna med. Problemet för vänstern är att det biter allt sämre ju större och mer mainstream SD blir.

Fram till valet måste M, KD och SD ta varje chans de kan att försvaga och försvåra för den sittande regeringen. Att M och KD lämnade gängsamtalen var bra, att de nu även lämnat energiöverenskommelsen likaså. Varje bred överenskommelse som åstadkommer för lite ger bara Löfven arbetsro och frikort på just det politikområdet.

För regeringen och dess stöttepelare i och utanför riksdagen handlar allt om att bevara Sverigebilden och att inte diskutera det uppenbara. För det framväxande alternativet i svensk politik måste det tvärtom handla om att bygga trovärdighet genom att se den verklighet medborgarna upplever och svara upp mot den i konkret politik. Att inte skönmåla eller undvika det obekväma av rädsla för vad DN:s ledarsida ska hävda morgonen efter.

Detta kan endast ske genom att sluta fred med verkligheten. Den finns där ute och upplevs av landets män, kvinnor och barn varje dag. De partier som begriper och accepterar detta, vinner folkets förtroende. Utan denna markkontakt kommer alla politiska förslag låta ihåliga och oäkta.