Det råder ett könskrig i Sverige, orkestrerat av feminister mot vanliga svenska män. 2010-talet var ett enda långt krig mot männen och pojkarna. Min önskan inför året och decenniet som väntar är att vi äntligen kan sluta fred mellan könen. Men är det möjligt i det samhällsklimat vi har fått?

Internationella kvinnodagen den 8 mars uppmärksammas alltid stort i Sverige. Internationella mansdagen den 19 november? Inte direkt. Landets jämställdhetsminister skrev dagen till ära en debattartikel i vilken hon skyllde samhällsproblemen på ”mansnormen”. I stället för att uppmärksamma sådant som kanske hade hört denna dag till (som mäns överrepresentation i självmord, missbruk och dödsolyckor på jobbet eller pojkars svårigheter i skolan) väljer ministern att proklamera att det är ”hög tid att männen tar större ansvar”.

Män riskerar livet på jobbet. Det skulle man kunna kalla att ta ansvar. Nu är det förstås inte sådana petitesser som jämställdhetsministern bryr sig om, utan snarare att byta blöjor, packa gympapåsar och ta ut mer föräldraledigt. Det är viktigt alltihop i en välfungerande relation, men vem som gör vad av detta borde ligga på familjen att besluta om. Inte den allvetande feministiska staten (en åsikt som händelsevis delas av de flesta familjer).

Det är nästan en smula fascinerande att jämställdhetsministern lyckas ta upp mäns våld mot kvinnor utan att nämna heder och tradition med en enda stavelse. Allt handlar om ”maskulinitetsnormer”, den feministiska universalförklaringen till den eländige mannens bedrövelser. I denna förklaringsmodell blir den svenske mannen naturligtvis lika skyldig som den afghanske. Oaktat kultur och kvinnosyn. Män som män, del av samma kön och grupp, medlemmar i det globala patriarkatet.

”Vita män” har annars blivit en problemdefinition i sig. Vi ser ständigt i debatten hur feministiska debattörer skjuter in hudfärgen i problemställningen. Kombinera identitetspolitik och radikala feministiska maktanalyser och du får ett recept för sammanstötning, konfrontation och könskrig. Precis så vill vissa feminister ha det. De vill inte se harmoni mellan könen, de drivs av manshat och vill se konflikt. Helst en lagstadgad sådan. Kvinnor har lidit genom historien, nu är det männens tur, lyder analysen.

Nå, detta må vara ett hämndmotiv, men det är ingen framgångsrik väg om den feministiska rörelsen vill växa bland männen. Enligt jämställdhetsministern har antalet män över 30 år som kallar sig för feminister nästan halverats de senaste åren. Om detta stämmer finns det skäl att vara lite optimistisk, trots allt. Så länge den feministiska maktanalysen tillåts dominera inte bara det offentliga samtalet utan också politiken, kommer män och kvinnor aldrig finna harmoni.

Ingen kan med handen på hjärtat vara särskilt förvånad över att männen överger statsideologin. Även mansgruppen Fatta Man har märkt av att deras satsningar mot män inte riktigt burit frukt, och skälen är desamma: feminismens fallande attraktivitet bland män beror på att mannen i sig beskrivs som ett samhällsproblem. Att få höra att man är ett bekymmer som måste fixas till är man är inte särskilt stärkande.

Här har vi skillnaden: kvinnor är offer för strukturer medan männen själva är problemet. Ett problem som måste lösas. Denna uppfattning är kränkande mot båda könen eftersom den utmålar ena halvan av befolkningen som hjälplösa våp och kallar den andra halvan för förbrytare.

Därtill har vi en klassaspekt. Den moderna feminismen är ett västerländskt medelklasspåfund som saknar brett stöd i folkdjupet. Inte ens i Sverige, där ett jämställdhetsperspektiv ska beaktas i all politik genom så kallad jämställdhetsintegrering och politiker som inte kallar sig feminister ifrågasätts, lyckades ett feministiskt parti ta sig in i riksdagen.

Föreställ dig då hur idéer om maskulinitetsnormer, rasifiering och hela hbtq-begreppsvärlden, som i dag är en intim del av den feministiska rörelsen, skulle kunna attrahera kvinnorna i säg Japan, Kina och Filippinerna. Än mindre männen. De allra flesta har för fullt upp i sina liv för att lyssna på sådant kvasivetenskapligt nonsens.

Finns det då inte jämställdhetsproblem att ta itu med även i Sverige? Självklart. Men lösningen finns sällan i statlig styrning. Som förälder är det en självklarhet för mig att göra mitt yttersta för att vara närvarande. Att vissa föräldrar gör andra prioriteringar, eller kanske väljer en annan uppdelning av ansvaret utifrån sin speciella livssituation, kan dock varken jag eller jämställdhetsministern göra så mycket åt. Eller snarare: vi ska inte göra det.

Feminismen är så fokuserad på 50/50-utfall i alla lägen (nåja, ingen feminist kräver fler kvinnor i avfallsbranschen) att den dels missar människan och den komplexa art som vi råkar vara, dels gärna tar genvägar för att göra en poäng.

Synen på maktobalans mellan män och kvinnor i våra nordiska länder bygger nämligen i grunden på en felaktig maktanalys som bland mycket annat snedtolkar statistik om det så kallade lönegapet för att passa den egna berättelsen om lönediskriminering mot kvinnor (se här ett underhållande klipp från Australien som visar på hur tomt det är bakom plakatargumenten).

Vi ser ofta feministiska grupper fullständigt missförstå vad sexarbete är och blåsa upp siffror om porrbranschens globala maktambitioner närhelst tillfälle ges. Som vi sett i fallet Linnéa Claeson är sanningen inte så viktig när den kommer i vägen för en bra historia, rafflande statistik eller något som bara klingar väldigt bra i debatten.

Metoo (mer här om rörelsen som blev ett monster) har förstärkt klyftan mellan män och kvinnor och minerat vägen till samförstånd. Något som började som ett befogat upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp slutade i rättslöshet och häxjakt på män. På sina håll har detta fått konsekvensen att arbetsgivare uppger att de inte vågar blanda manliga och kvinnliga anställda längre eller ens anställa kvinnor över huvud taget.

Jag vill inget hellre än att män och kvinnor ska kunna mötas igen utan ömsesidig misstänksamhet. Men då krävs att vi slutar se varandra som pjäser som ska stöpas om för att passa in i ett politiskt projekt och börjar respektera varandra på riktigt, inklusive när andra fattar beslut i sina familjeliv som vi inte gillar. Det krävs helt enkelt att vi accepterar våra olikheter.

Avslutningsvis vill jag lämna en fråga hängande i luften för vidare diskussion, eller spekulation för den delen: Är det inte en smula fascinerande att partier som Fi, MP och V är överlägset störst bland kvinnor när det är den politik som dessa partier bedriver i allt från migration och integration till kriminalpolitik som drabbar kvinnor i vårt land mest?

Feminismen är kvinnors värsta fiende.

Se även:
Navid Modiri samtalar med Elin Sundin