Statistiska Centralbyråns partisympatimätning för november 2019 är historisk på flera sätt. Dels får Socialdemokraterna sitt sämsta resultat någonsin i en SCB-mätning, dels får Sverigedemokraterna sitt bästa. SCB lyckades pricka in båda partierna bra inför senaste valet (S på decimalen, SD överskattades med en procentenhet) så dessa siffror är att ta på visst allvar.

Om vi lägger SCB:s resultat sida vid sida med andra opinionsinstituts, där SD på sina håll faktiskt är största parti, samt beaktar den senaste tidens förtroendemätningar för partiledarna framträder en tydlig bild av en socialdemokrati i fritt fall och ett SD som spränger vallarna.

Men resultaten säger något mer. Att SD-ledaren ligger före statsministern i förtroendeligan visar först och främst på vilken resa Jimmie Åkessons parti har gjort sedan det tog plats i riksdagen. Då: utbuat, bespottat, hånat och häcklat. I dag: ett parti som till och med public service börjar behandla med viss respekt.

Det var en surrealistisk känsla att se SVT:s livesändningar från SD:s landsdagar. Det rådde nästan någon sorts avslappnad mysstämning när partisekreteraren och andra intervjuades en efter en, en stark kontrast till alla år av hårda utfall, avståndstaganden ”avslöjanden” om partiet. (Samtidigt gör partiets storlek och avslipade kanter att det blir allt svårare att betrakta partiet som en outsider längre.)

Något har hänt. Jag tror att vi kan kalla det legitimitet. SD har klättrat över legitimitetspuckeln nu och blivit så pass stora att de inte går att behandla som något som katten släpat in längre. Vissa kommer alltid att se på dem som ett, om än tillfälligt stort, rasistparti med kopplingar till Putins Ryssland och Orbáns Ungern. Men de blir allt färre och mer irrelevanta för den vanliga väljaren.

Vänstern och vänsterliberalerna har ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen upprepat att de inte vill ”legitimera” SD. Först var det genom att, som Lars Ohly, vägra sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson. Sedan var det genom att vägra ta debatterna med dem eller göra olika sorters protester i riksdagens talarstol.

Protester ser vi förvisso fortfarande. Nobelstiftelsen fortsätter att nobba Åkesson av värdegrundsskäl, företag blir lätt kissnödiga när de riskerar att sammankopplas med SD och hela hbtq-rörelsen är fast i samma ideologiska återvändsgränd som för tio år sedan. Möten störs fortfarande ibland.

Bland allmänheten upplever jag dock att en röst på SD inte längre väcker samma indignation. Vilket förstås är naturligt – om de nu lockar nästan var fjärde svensk väljare finns det rent statistiskt flera personer runt varje fikabord på Sveriges alla arbetsplatser som väljer SD:s valsedel.

Stigmat är inte brutet, men det är kraftigt försvagat. Frågan är vilka konsekvenser detta får inför och efter nästa val om SD tillsammans med M och KD skulle bli största block. Det är inte lika effektivt att skrämmas med SD-spöket längre.

Såväl Ulf Kristersson som Ebba Busch Thor har varit tydliga med att de inte vill regera med stöd av SD för att sedan börja mjukna i den frågan. Inför nästa val måste de ge ett tydligt besked, ty om Sverige ska få en ny regering som stakar ut en ny riktning krävs SD:s stöd. Alliansprojektet är slaget i spillror, och sedan Annie Lööf satte spiken i allianskistan har hennes parti gång efter annan cementerat sin tillhörighet i den rödgröna lägret.

Ulf Kristersson måste inse att dörren till det gamla fyrpartisamarbetet är stängd, och om det återuppstod likt Frankensteins monster skulle det vara lika oförmöget att hantera vår tids största samhällsproblem som någonsin Löfvens regering.

Inget av detta spelar emellertid någon större roll just nu. Det är tre år kvar till nästa val, det är då regeringar förväntas gå som sämst i opinionen. Makten är ändå tryggad. Även om partiets egna förklaringar till opinionsläget knappast imponerar ska vi aldrig underskatta S när det kommer till vad partiet kan göra för att behålla makten. Krisstämpeln till trots – S har överraskat förr.

Dessutom kan SD mycket väl ha peakat för tidigt. Tre år är oceaner av tid i politiken, vi vet inte ens om Löfven kommer leda S i nästa valrörelse. Samhällsutvecklingen, inte minst den tunga kriminaliteten och migrationsrelaterade välfärdskrisen, lär i slutändan avgöra.

Medan antalet skjutningar och sprängningar kan gå upp och ned har vi sannolikt bara sett början på den kris som börjat slå mot Sveriges kommuner. Dessa löses nämligen inte med tillfälliga punktinsatser eller operationer. Så länge Socialdemokraterna tror att problemen beror på Alliansens jobbskatteavdrag lär problemen fortsätta växa och förtroendet för den socialdemokratiska politiken minska.