Den sittande Löfven-regimen har gång efter annan visat att den är oförmögen att regera landet. Detta visar sig i bland annat slarvigt lagstiftningshantverk, som resulterat i fiaskon som gymnasielagen men också inneburit att regeringen fått ta tillbaka och arbeta om förslaget till ny terrorlagstiftning efter att det helt enkelt inte höll måttet.

Det visar sig emellertid även i regeringens senfärdighet och indolenta hållning till ny lagstiftning mot den allt grövre kriminaliteten. Vi kan ta ett rykande färskt exempel som illustrerar Löfven-ministärens oduglighet: lagen om blåljussabotage.

Förslaget om att stärka det straffrättsliga skyddet för polis, ambulanspersonal och räddningstjänst är inte nytt. Redan i oktober 2016 lämnade de gamla allianspartierna in en motion om detta som antogs av riksdagen våren efter. Regeringen följer således riksdagens vilja.

När regeringen två år senare gick fram med ett förslag lät det dels som att det var dess egen uppfinning, dels att det var fråga om krafttag mot alla ligister som ger sig på blåljuspersonalen (”våra hjältar”, som statsministern tidigare uttryckt det).

Inget av detta stämmer. När Mikael Damberg och Morgan Johansson i våras presenterade brottsrubriceringen blåljussabotage lät det som att det var långa fängelsestraff som skulle drabba den som dristade sig till att förhindra blåljuspersonalens arbete. Det talades till och med om livstid i straffskalan.

I lagrådsremissen står:

För att stärka det straffrättsliga skyddet för de centrala blåljusverksamheterna föreslår regeringen att ett nytt gradindelat brott införs i brottsbalken, blåljussabotage. Vad som därigenom straffbeläggs är att angripa eller på annat sätt störa polis, räddningstjänst eller ambulanssjukvård, om gärningen är ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet. Om gärningen har medfört betydande skada, utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form, föregåtts av särskild planering eller annars varit av särskilt farlig art ska det dömas för grovt blåljussabotage. Straffet för blåljussabotage föreslås vara fängelse i högst fyra år och för grovt blåljussabotage fängelse på viss tid, lägst två år och högst arton år, eller på livstid.

Som vanligt var det ett spel för gallerierna. Polisförbundet hade krävt fängelse som minimistraff, men regeringen svarade: ”Till skillnad från Polisförbundet anser regeringen emellertid att det bör vara möjligt att döma till andra påföljder.” Varför den som ger sig på blåljuspersonalen ska kunna komma undan med böter eller skyddstillsyn framgår inte.

Fredrik Nydén, rådman vid Södertörns tingsrätt och domare i brottmål, berättar för Kristianstadsbladet att promemorian är så vag i sina formuleringar att domstolarna inte kommer ha något annat val än att döma till de lägre straffen.

Redan i utredningen går det att ana vartåt det barkar. Där hävdas att ”brottet bör anses vara ett brott av sådan art att det finns en presumtion för att välja fängelse som påföljd”. Detta är en listig formulering eftersom det i svensk straffrätt tydligt stipuleras att domstolarna ska undvika fängelse som påföljd.

För den som skjuter raketer på poliser och kastar sten på räddningstjänst så att de måste ringa på polisförstärkning kommer således fängelse vara ett extremt undantag. Snarare kommer det bli fråga om böter, skyddstillsyn och villkorlig dom. Signalen detta sänder är rätt uppenbar: vi tar avstånd i retoriken, men i praktiken är det fritt fram att fortsätta som tidigare.

Detta är så ynkligt. Här hade regeringen en möjlighet att både stärka blåljuspersonalens ställning i det svenska samhället genom att med kraft slå till mot de som ger sig på dem och samtidigt inkassera poäng från väljarna eftersom lagstiftningen torde vinna stort gehör. Få hade motsatt sig fängelse som minimistraff för den som attackerar polis, räddningstjänst och ambulanspersonalen. Det är nämligen inget man bara ”råkar” göra utan något som ofta planeras i förväg.

Men nej. I stället får vi ännu en ny brottsrubricering som inte kommer leda till någonting konkret över huvud taget. Flera olika tolkningar kan göras av detta. Antingen är regeringen så inkompetent att den inte begriper att dessa nya låtsaslagar inte får någon effekt annat än lite medial uppmärksamhet på presskonferensen.

Alternativt är den fullt medveten om just detta och bedriver ett spel med svenska folket. Den vill egentligen inte åstadkomma verklig förändring, bara sända ut signalen att den gör något för att blidka opinionen för tillfället. Det finns en del som tyder på detta. Morgan Johansson är ingen duvunge, han hade ministererfarenhet även innan han blev justitieminister under Löfven. Att han är gravt inkompetent motsäger inte möjligheten att han samtidigt kan vara listig som en räv. Förloraren i bägge fallen är Sverige.

Den sittande regeringen har gjort det till en konst att ständigt vara otillräcklig och att agera för sent. Den skryter exempelvis gärna om hur den lade om migrationspolitiken, men faktum är att den gjorde det när det rådde ett fullkomligt kaosläge runt om i landet. Så sent som den 5 november 2015 gick Morgan Johansson, justitieminister då precis som nu, ut med beskedet att Sverige inte längre kunde garantera boendeplatser åt alla asylsökande. Politiken lades emellertid inte om där och då, det fick dröja ytterligare en tid.

Således är fiaskot kring den nya lagen om blåljussabotage ingen olycka i arbetet utan snarare ännu ett exempel på denna regerings nivå. Att Löfven, Johansson och c/o är olämpliga att leda landet i denna osäkra tid har aldrig varit tydligare än nu.