Att politiska partier har olika utgångspunkter i sin beskrivning av verkligheten är varken ett nytt fenomen eller särskilt konstigt. Men när landets ministrar sitter i sociala medier och beter sig som i värsta fall skolgårdsmobbare, i bästa fall charlataner, säger det något om såväl vår samtid som den politiska maktens desperation.

Den verklighetsbild som regeringen och dess anhängare försöker sätta är ett hopklipp av lögner, halvsanningar och fulvinklad statistik.

Ta kunskapsutvecklingen i skolan. ”En glädjens dag!” fnittrade utbildningsministern förtjust efter resultaten från Pisa 2018. De visade nämligen att svenska elevers kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap ökar.

Men allt är inte guld som glimmar. Hela 11 procent av eleverna exkluderades från studien. Så många var nämligen de nyanlända elever som har så bristfälliga kunskaper i svenska språket att de inte ens kunde göra provet.

Detta är kutym i Pisa-mätningen, men föga förvånande sticker Sverige ut med en mer än dubbelt så hög andel nyanlända elever som exkluderas jämfört med Pisa-snittet. För utbildningsministern och regeringens anhängare och hantlangare spelade detta föga roll. Berättelsen var redan färdigskriven: svensk skola blir allt bättre! Vi lär få höra denna halvsanning upprepas i varje skoldebatt fram till valet.

Ett annat exempel är brottsutvecklingen. Landets justitieminister är väldigt aktiv på Twitter, som han använder som en plattform för att såväl retweeta intellektuella giganter som Alex Schulman som att angripa journalister som Ivar Arpi (föreställ dig reaktionerna om någon av Sverigedemokraternas toppar angripit en journalist).

Morgan Johansson gillar även att använda statistik för att skyla över egna misstag. Knepet är enkelt: klipp ut en begränsad mätperiod som visar en positiv utveckling och voilá! Titta här hur allt färre brott begås.

Ta antisemitismen i Malmö (och för all del även i andra delar av landet, men Malmö sticker ut). Nu säger det socialdemokratiska kommunalrådet Anders Rubin att ”vi”, det vill säga socialdemokratin, ”var möjligen sent på bollen”. Årtiondets understatement, och dessutom fel.

Socialdemokraterna har medvetet underlåtit att agera mot den växande antisemitismen i Malmö. Det är ju partiets egna väljargrupper, primärt invandrare från Mellanöstern, som står för de antisemitiska påhoppen i skolan, på gatan och så vidare. Ilmar Reepalu lade skulden på judarna själva. Andra pratar om hotet från nazismen. De allra flesta begriper sannolikt hur ”jävla jude” har blivit ett av de vanligaste skällsorden i Malmös skolor.

Mest klassiskt är annars att fiffla med arbetslöshetsstatistiken. Regeringar av skilda färger har länge försökt dölja den verkliga arbetslösheten bland invandrare genom att införa olika sorters lönebidragsanställningsformer riktade till särskilda grupper.

Som Henrik Jönsson påmint oss om har politikerna i 25 år sysslat med detta. Från arbetsplatspraktiken 1996 (med dåligt resultat) via jobbcoacherna (som ökade anställningsbarheten med två procent) till instegsjobben 2007 (med ett resultat på rafflande sju procent).

Under Alliansens tid vid makten exploderade antalet anställningsstöd, och den privata jobbförmedlarbranschen blev ett tillhåll för kriminella. I dag har totalt fem olika anställningsstöd slagits ihop till ett: introduktionsjobben. Låt oss gissa att framgångsfaktorn förblir oförändrad.

Inget av detta spelar emellertid någon roll för regeringen. Det viktiga är som bekant hur saker och ting verkar, inte hur de egentligen är. Föreställningar är viktigare än realiteter, även om den sittande regeringen ibland tvingas reagera på just de realiteter som befolkningen dagligen upplever. Exempelvis genom att satsa på fler poliser.

Verkligheten är och förblir Socialdemokraternas, vänsterns och vänsterliberalernas värsta fiende. Just därför ägnar makten och dess lakejer alltmer tid och kraft åt att dölja sprickorna i fasaden och skruva tolkningen av verkligheten så att den närmast liknar speglarna i lustiga huset.

Det fungerar. Ett tag. Men den som har verkligheten som sin främsta fiende kommer med tiden få oöverstigliga problem att hantera. Nog vore det en form av karma om det var just de så kallade januaripartierna som fick hantera denna soppa.